För att kunna skildra arbetarklassens villkor wallraffar författaren Marianne Winckler (spelad av Juliette Binoche) som städerska. I en liten stad i norra Frankrike går hon under jorden och säger sig vara en hemmafru som står utan försörjning, i desperat behov av ett jobb. Marianne blir tittarens inblick, medelklassen är tydlig avsändare och målgrupp för filmen.
Men hennes historia om de fruktansvärda arbetsförhållanden hamnar snabbt i skymundan för kvinnorna hon möter. Istället för att skildra städerskorna som en grupp blir Mariannes bok personliga porträtt, där kvinnornas privata livsöden målas upp utan deras samtycke.
Greppet att en riking ska få testa på att leva under existensminimum är ett väl använt grepp, i allt från journalistik till dokumentärer och filmer. Mellan två världar är löst baserad på Florence Aubenas roman Le Quai de Ouistreham från 2010, filmens premiss är alltså en verklig historia. Men tankarna förs snabbt till Netflix tokhyllade serie Maid som kom i slutet av förra året, även den baserad på en biografi. Dock från perspektivet av en städerska som drömmer om att bli författare och vill avslöja de vidriga arbetsgivarna.
Med den gripande och väldigt personliga berättelsen från Maid så nära i minnet blir Mellan två världar en blek kopia. Även om syftet är gott, känns Mariannes bok som ett priviligerat utnyttjande och därmed svår att relatera till. Den platta karaktären står snarare i vägen för de verkligt intressanta historierna, som vi bara får en bråkdel av.
Tajmingen för filmen är onekligen oturlig, men även utan en bättre version som hann släppas innan hade filmen känts ofräsch. Den är även långdragen och ryckig dramaturgiskt, även om slutet ändå knyter ihop berättelsen bra. Se hellre Maid istället om du inte redan gjort det.
