Mike Leigh har blivit känd för att med ett stetoskops finkänslighet berätta om de brittiska öarna och dess typiska människor. Den här gången stryker han åter med fingertoppen över samhällsskikten, från stabilitet till dekadens, arbetarklassalkoholism, kvinnliga serviceyrken till välutbildat trädgårdsarbete, konstintressen och bra vin.
Denna gång, förlagt hos en familj, där två välutbildade fyrtiotalister har ett funktionellt äktenskap sker ett mikrokosmos som också berättar historien om det stora. Bara det liksom; Leigh lyckas med det som är poängen med allt filmskapande, men få klarar av.
Familjen består av en utflugen son och ett 60-plus-par, subtilt spelade av Jim Broadbent och Lesley Manville, som sysslar med något som bara kan sluta i helvete – de utdelar godhet till lite stukade människor som de skapar ojämlika vänskapsrelationer, där makt är en ständig tredje gäst. Godtyckligheten i deras handlingar påminner om den moraliska tvist som uppstår när en hemlös människa ber en om pengar. Vad händer i denna stund? Man äger den människan. Denna maktrelation växer också fram i filmen, när detta välutbildade till synes übermysiga, oljerocksklädda, tegelstenshusboende par delar ut och tar tillbaka godhet. Många blir offer för denna isande snällhet.
Mike Leigh är kanske bäst i världen på att skildra kvinnor, och samma fantastiska skådis, Lesley Manville, som också gör en otrolig rollprestation i Hemligheter och lögner, är även den stora stjärnan här. Hon är den ensamstående, halvalkade, medelålders kvinnan, komplett utan status, upptagen i denna goda famn, som sedan inte känner för att vara god längre. Filmen blir en metafor för ett individualiserat samhälle, där social trygghet byggs på en ny, liberal idé om individers eventuella välvilja. Kallt och mörkt lyckas han skildra en finstämd ondska, något Woody Allen har försökt göra sedan Små och stora brott.
