Mary Reilly

Frankensteins monster och Dracula har redan piffats upp till 90-talstappning och Monstret i den svarta lagunen lär vara på väg. Således fattas bara en titel för att en revival av barndomens skräck-TV-sommar ska vara komplett: Dr Jekyll och Mr Hyde. Och här kommer den, levererad av engelske Stephen Frears.Till skillnad från de ovannämnda filmernas regissörer försöker inte Frears lägga sitt berättande så nära originalhistorien som möjligt; han återger istället sitt val av skräckklassiker ur en, synbart, ny vinkel. Mary Reillys fundament är nämligen tagen ur romanen I doktor Reillys tjänst och som den vakne inser är det inte den multiple doktorn som är subjekt utan hans hushållerska."Vi har alla våra demoner inom oss", hävdar tjänstekvinnans gestaltare, Julia Roberts, i pressmaterialet.Alla utom just Julia Roberts, skulle man vilja tillägga. Tanken att denna svårartat anemiska skådespelerska skulle ha något som helst djuriskt inom sig, förutom en eventuell binnikemask, är inte bara otrolig. Den är skrattretande.Men, men, vissa kan förmedla ett inre liv, andra inte -- oavsett om det existerar ett sådant eller inte -- det är i sanningens namn inte bara Roberts som ska lastas för att hennes rolltolkning gör denna thriller ungefär lika spännande som en fickalmanacka. Stephen Frears, mannen som har träffat mitt i prick med filmer som Min sköna tvättomat och The Snapper borde naturligtvis vetat bättre än att ge Roberts den bärande rollen i en film som i sin helhet arbetar med temat Arvssynd, eller om man så vill; våra undertryckta, animaliska lustar och deras frigörelse. De cyniker som tyckte att Roberts inte var helt trovärdig som hora i Pretty Woman lär för övrigt storkna när de ser hennes tolkning av en skotska sprungen ur arbetarklassen. Carl Bildt skulle ha smält in i bilden bättre.Frears reparerar skadan något med sin konsekvent genomförda hommage till de gamla gotiska rysarna; här är dimman ständig och tjock som grädde, skuggorna långa och skarpa och kameran/betraktaren alltid ett steg efter mördaren. Som filmhistorisk kuriosa är detta inte helt uppåt väggarna men något större engagemang väcker det dock inte. Frears försök att befästa filmen i nutid genom att tangera mer aktuella (media)teman som social orättvisa och övergrepp mot barn lämnar jag därhän. Bäst så.