Vad skulle cineastvärlden ta sig till utan alla lama biografier över döda kända kvinnor med trassliga liv och erfarenhet av könsdiskriminering (Piaf, Garland, Thatcher, Monroe, Zetterlund), vilka numera säkrar finansiering till höger och vänster? I ärkeforskaren Maria Skłodowska Curies fall är detta femte gången hon föräras en postum livsskildring på vita duken. Efter Mervyn LeRoys Madame Curie från 1943, två franska nittiotalsförsök med Isabelle Huppert och Marie-Christine Barrault i huvudrollen och Marie Noëlles Marie Curie: The Courage of Knowledge från 2016 har nu Persepolis-regissören Marjane Satrapi tagit sig in på huden av den banbrytande dubbla Nobelpristagaren.
Marie Curie: Pionjär. Geni. Rebell är en festival av nerver, glow-in-the-dark-pipetter, fjärrskådande blickar mot horisonten, passionerade kyssar, nakna kroppar på en äng och flashbacks från en strålande dödsbädd. I Rosamund Pikes (Gone Girl) otrovärdiga tappning - ja, jag blir fortfarande obotligt tokig när en polsk-franskspråkig person och miljö skildras av amerikaner eller britter med uttalsstörningar - är Maria neurotisk och hysterisk, ständigt redo att attackera sin omvärld. Av hennes omtalade karisma och beslutsamhet finns inga spår.
I filmen avklaras väldigt mycket: äktenskapet med Pierre Curie (Sam Riley), döttrarnas födelse och Maries styvmoderliga moderskap, makens tragiska död, och den skandalösa affären med vännen och kollegan Paul Langevin. Men ett brunaktigt foto tillsammans med oförlåtligt kitschiga animationer och effekter (flamman i bakgrunden när de nyförlovade kysser varandra?!) hjälper inte tittaren att komma nära inpå vare sig liv eller vetenskap, och filmens tafatta försök till allvar skrapar bara det främlingsfientliga Paris och det kvinnofientliga Sorbonne på ytan.
