Stig Nyman ligger ensam i sin sjuksäng och ser en ljusstrimma i taket. Han tittar mot gardinerna. Ett iakttagande öga. Han försöker resa på sig, river ner larmknappen och några sekunder senare är han uppskuren som en gris. Han snubblar i sitt eget blod och den vedervärdige mannen från Säffle har gjort sitt.
Bo Widerbergs Mannen på taket börjar med rå brutalitet. Ett kallsinnigt mord. Blod överallt. Lika otänkbart som minutiöst realistiskt. Realism, intim realism, var någonting som hade skapat Widerberg. Hans filmer kom som en motreaktion till Ingmar Bergmans inåtvända grubblerier, medan Widerberg ville känna pulsen på gatorna, någonting närmare Elia Kazan och John Cassavetes filmvärldar. När Sjöwall/Wahlöös roman skulle omvandlas till film hade Widerberg French Connection i tankarna.
Handlingen i sig är inte särskilt tilltrasslad. En poliskommissarie har mördats. En utredning inleds. Mellan utfrågningarna är tiden ur led. Demonstranter som hålls längre än lagen tillåter, poliser som gjort sport av att prygla ungdomar. Ingenting är som det ska.
Filmen kännetecknas av en balansgång mellan brungröngrå realism och det sensationella. Det är ett Stockholm där ingen sovit gott på månader, vinden piskar en i ansiktet och kaffet smakar vatten. Poliserna har bedrövliga hårlinjer och stöter fram sina repliker med all tänkbar dialektal fumlighet. På samma gång skjuter någon prick på poliser och en helikopter störtar mot Odenplan. Det ofattbara rotas i någonting specifikt: ett knegarnas Sverige, där man snubblar sig fram genom långsamma dagar av slit och svett. Höjden av excess är en timme på Centralbadet. På så sätt känner man verkligen av paniken och skräcken som sprids över stan med varje skjuten polis.
Mannen på taket är vad kriminalfilm så ofta försöker vara, men sällan är.
