Maktspel

Det finns ett angenämt drag över filmen Maktspel. Till en början är det svårt att definiera varför men efter ett tag framgår det emellertid att regissören Harold Becker (bland annat Sea of love) och hans team verkligen försöker ge denna annars väldigt ordinära berättelse om maktmissbruk andra nyanser än enkom svart och vitt. Som en Nixon på kommunalnivå, eller som en Don Quijote i nutid, berättar filmen historien om New Yorks borgmästare John Pappas (Pacino), hans närmaste man och påläggskalv, Kevin Calhoun (Cusack) och deras gemensamma kamp att behålla sin position och se till att alltid hamna på fötterna. Oavsett vad som händer. När en liten pojke blir ihjälskjuten, av misstag, på grund av att en polis tillfälligtvis går utanför lagen börjar det emellertid darra ordentligt i maktens fundament. Innan just detta brott har fått sin lösning har tidigare olösta oförrätter uppdagats och åtskilliga människor har dött, hög som låg.Således ytterligare en av väldigt många filmer som är flirtad av makten och dess förmåga att korrumpera. Men som sagt, Becker får ändå till det här och där. Inte minst i detaljarbetet. Till skillnad från många andra regissörer som vill understryka New Yorks hälsovådliga sidor visar Becker inte upp ett grafiskt gatuvåld utan låter istället hotbilden ta form genom alldagliga repliker i en vardaglig dialog, typ: "Ska du verkligen åka tunnelbana hem?!". Detta yttras till en gammal dam som i likhet med många andra välbesatta biroller -- den statliga övervakaren är en obetalbar Kafka-figur -- ger en nödvändig och trovärdig bas för en film som säger att människor alltid har blivit, och alltid kommer att bli, överkörda av männen vid makten. Nej, det är ingen ny tanke men här slipper vi åtminstone det falska försäkrandet som brukar följa hand i hand med dylika sanningar från film-USA, om att de egentliga skurkarna alltid åker dit. Maktspel erbjuder istället ett välplacerat likhetstecken mellan maktens boningar och våldet på gatan.Det är i dessa mer resonerande sammanhang som filmen lever. Men när Pacino får för mycket svängrum, när intrigen maler på i den upplöjda fåran märkt "gangsterfilm" eller när Bridget Fonda dyker upp som en rosenkindad advokat (en tydlig eftergift till kommersiellt tänkande producenter. Se Jägarnas Helena Bergström för samma fenomen) balanserar Maktspel farligt nära avgrunden. Becker kan i dessa lägen tacka gudarna, eller möjligen mamma och pappa Cusack, att de skapat en skådespelare som John Cusack. Här visar han att triumfen i Woody Allens Kulregn över Broadway inte var en tillfällighet.