Paul Thomas Andersons, regissören bakom uppmärksammade [I]Boogie Nights[/I], nya film är en fullkomlig virvelkaskad i nyfiket svartsynt filmberättande.
Centrum i detta [I]Short Cuts[/I]-sammelsurium är den till synes uråldrige TV-magnaten Earl Patridge som vilar som en helig man på dödsbädden i sitt magnifika hem i södra Kalifornien. Runt honom cirklar bland andra en ung, vacker och djupt desperat hustru, som dövar smärtan över alla äktenskapsbrott och svek med ständigt ökande doser vita piller; en förlorad son som ger shower för män kring frågor om hur man bäst förödmjukar och bestiger kvinnor; en skötare som är den enda i sällskapet med en empatisk förmåga; en populär värd för Earls populäraste TV-show som får näring av att stampa på ungar och vars livslögn nu håller på att uppdagas; dennes dotter som utnyttjats genom barndomen och lever sitt liv i oändliga kaossekvenser mellan sprutorna; och en före detta barnstjärna i TV-showen vars liv är ett konstant sökande efter en möjlighet att bli någon annan.
Den röda tråden i Andersons film är förhållandet mellan fäder och söner, eller kanske snarare mellan auktoriteter och de som får stå ut med att vara objekten för deras maktbehov. Tydligast framträder tre sanna förstörare eller patriarker om man så vill: Earl, hans son Frank och TV-värden Jimmy Gator. Filmens kvinnoroller är genomgående missbrukare, nervvrak och/eller förtryckta societetstroféer.
Anderson lyckas bäst i porträtten av männen. Han gör ett tappert försöka att under de dryga tre timmar som filmen rullar ge en förklaring till varför de agerar som de gör, och att även hitta fram till något slags försoning. Tydligast är det i förhållandet mellan Earl och hans son (spelad av Tom Cruise som aldrig kommer förbi det faktum att han är Tom Cruise), som till slut lyckas få kontakt i grevens tid vid Earls dödsbädd. Annars är just bristen på kommunikation och kontakt facit till alla misslyckade livstest i filmen, inte bara kontakten mellan människor utan främst kontakten med de egna känslorna och den egna viljan. Det speglas på ett frapperande och smärtsamt klart sätt i William H Maceys gestaltning av en före detta barnstjärna vars person helt suddats ut av en påtvingad önskan om att vara alla andra till lags.
Den civilisation som Anderson skildrar är dock alltför förtappad för att på egen hand hitta tillbaka till ett bättre fungerande stadium. För detta krävs ingripande från en högre makt, och i en mästerlig scen hänvisas också mycket riktigt direkt till Andra Mosebok.
Men spännande idéer, frän samhällskritik och några riktigt briljanta uppslag till trots är [I]Magnolia[/I] en film som öser på där man önskar att den rastat och gett rum för eftertanke. Det finns sekvenser i [I]Magnolia[/I] som är oerhört gripande, men de flesta spolas tyvärr bort i det oändliga flödet.Magnolia
Skådespelare:
Regi:
