Män emellan

En mycket udda film. Utan tvekan. I denna amerikanska debutfilm med idel okända ansikten, och sannolikt mycket låga budget, möter vi ondskan som den oftast brukar uppenbara sig. I verkligheten alltså. Sålunda inte i form av dreglande monster eller galna vapenonanister utan i intrigerande män iförd vit skjorta och slips. Chad och Howard har varit kompisar sedan college och arbetar nu på samma företag och är i filmens början på väg till en icke namgiven stad för att etablera en filial. På flygplatsen berättar Chad att hans illvilliga flickvän har stuckit utan förklaring och det visar sig att Howard nyligen har råkat ut för samma sak. De muttrar om att kvinnan har fått för stor frihet i dagens samhälle och att de borde göra något åt saken. Chad föreslår att de, som åtminstone en liten hämnd på det täcka könet, under de kommande veckorna båda ska stöta på samma kvinna, få henne kär och sedan dumpa henne. Till planen hör att kvinnan bör vara svältfödd på kärlek, en panelhöna, gärna handikappad. Jag känner, föga överraskande, ingen sympati för någon av männen men det är heller inte meningen. LaBute (både manus och regi) frestar vårt tålamod med den sällan använda dramaturgiska självklarheten att publiken inte nödvändigtvis måste sympatisera med huvudpersonerna. Chad och Howards omänskliga hyss bildar bara stomme för en könsrollsmoralitet, framförd i omvänd bevisföring, som sedemera utvecklar sig till ett misantropiskt konstaterande att allt stinker. De båda är offer såväl som bödlar i ett samhällsklimat som kräver förödmjukelse och mentalt våld av den som vill upp. Filmen rör sig till 95 procent i interiörer, oftast i filialens trånga, klaustrofobiska och ständigt reparerade kontorslokaler. Det är här framtider och karriärer skapas och det är samtidigt, med samma frekvens, här som drömmar går i kras och ryggar knäcks efter en rövslickning för mycket. Ångesten, kanske, definitivt en gnagande oro sipprar utmed väggarna och publiken mår lagom dåligt.Män emellan är i sin originalitet en välkommen svart vind. Inte minst huvudrollerna görs med total närvaro; Chads bruk av lånade romantiska fraser när han smörjer kvinnan i fråga, är på gränsen till smärtsamt slemmiga. Men filmen lider även av den likgiltighet som karaktärerna sprider omkring sig - det krävs ett gediget engagemang av den åskådare som vill hitta en endaste personlig referenspunkt - men sett som en politisk, skruvad, för att inte säga machiavellisk, kommentar till samtiden är det slående träffsäkert.