Lyssnaren

Ibland kan man på allvar fundera över om det kanske ligger något bakom klichén att film, eller konst i allmänhet, frodas under svåra omständigheter. Ta Iran. Landet har de senaste tiotal åren, främst tack vare Abbas Kiarostami och Mohsen Makhmalbaf, skapat sig en unik plats på filmkartan med filmer som karaktäriseras av ett stort mått reflexivitet, en lek med det dokumentära vs det fiktiva och en känsla för vardagens realism som stundtals ligger nära gamla italienska neorealister som Roberto Rossellini eller Vittorio de Sica. Detta har man lyckats med trots att landets regim gör allt för att försvåra arbetsvillkoren för sina regissörer. Makhmalbaf verkar numera föredra att spela in sina filmer utanför landets gränser, och [I]Lyssnaren[/I] är inspelad i den före detta sovjetiska delstaten Tadjikistan. Men det kanske inte bara är regimens och censurens motstånd som tänder gnistor. Den som har sett filmer som Makhmalbafs lysande [I]Salaam Cinema[/I] eller Kiarostamis [I]Close-Up[/I] slås av den kultstatus som den inhemska filmen och dess regissörer har för landets invånare. Mohsen Makhmalbaf har på senare år gått från att göra politiska filmer till mer stiliserade så kallade "art films". Hans [I]Gabbeh[/I] från 1995 är något av det vackraste och mest poetiska man kunnat se på filmduken under 90-talet, och [I]Lyssnaren[/I], som kom två år senare och nu tack vare Folkets bio har hittat sin väg till de svenska biograferna, kan ses som ett slags löst hängande efterföljare till [I]Gabbeh[/I]. Om [I]Gabbeh[/I] koncentrerade sig på ögats fägnad lägger [I]Lyssnaren[/I] tonvikten vid ljudet. I centrum står en blind pojke vars hörsel som kompensation har utvecklats och finslipats till fulländning. Han har jobb om lärling hos en instrumentmakare där han stämmer de nytillverkade instrumenten. Problemet är bara att vägen till arbetet blir en lång och svårforserad sträcka när alla vackra röster, all gatumusik och till och med ett bis surrande blir till distraktioner omöjliga att ignorera. Makhmalbaf grundar enligt egen utsago sin berättelse på sin barndom. Han uppfostrades av en strängt religiös mormor som benhårt trodde att man kom till helvetet om man lyssnade till musik. Följaktligen tvingade hon den lille Mohsen att stoppa fingrarna i öronen när han gick ut på stan. Makhmalbaf koncentrerar sig alltså på ljudet i [I]Lyssnaren[/I], men det betyder inte att hans sällsamma sinne för färg- och bildkompositioner vilar på några lagrar. Det som däremot saknas i filmen, som fanns i exempelvis [I]Gabbeh[/I] och inte minst [I]Salaam Cinema[/I], är en historia som förmår att verkligen engagera.