Om du vill se filmen Lucky One av Mia Engberg är det bäst att du redan är välbekant med huvudpersonen Vincent från hennes Guldbaggebelönade dokudrama Belleville Baby. Om inte kommer du att bli lika förvirrad som polisen Peppe när han gav Karin Boye svar på tal häromveckan. Förutom detta är det önskvärt att du tar dig själv och dina känslor på största allvar, för det gör regissören.
Belleville Baby från 2013 var den första delen i en planerad trilogi, ett egenartat personligt tidsdokument kännetecknat av en utmanande berättarteknik. Mia Engberg utövar något hon själv kallar för visuell tystnad, och som jag skulle kalla småpräktig asketism. Mån om att utmana det klassiska filmspråket gör Engberg ett slags visuellt collage; trots att Vincent nu ägnats två hela långfilmer är det till exempel bara ett kort klipp i den första som visar hur han ser ut (det vill säga, exakt som man föreställer sig). I Belleville Baby bär det sig, hela bakgrundshistorien om hur den mystiska, vilda och farliga Parisungdomskärleken Vincent – i båda filmerna spelad av skådespelaren Olivier Loustaus röst – hör av sig till berättarjaget på telefon efter tio års ghosting, och söker kontakt med sig själv via henne. Och samtalet som sedan övergår i en utlämnande poetisk reflektion över längtan och minnenas förrädiska välde.
Lustigt att titlarna säger så mycket om filmernas innehåll – Baby hette parets katt i den första filmen och Lucky är barnets hamster i Lucky One. Den nya fiktionsfilmen lämnar nämligen mycket mindre avtryck, den metaspinner vidare på Vincenttråden med exakt samma antivisuella medel: han är fortfarande kriminell men mer bitter och utbränd och har (?) skaffat barn. Och Mia fortsätter att utforska sin konstnärliga idé kring människans mörker samtidigt som hon, mer distanserad än i Belleville Baby, aldrig släpper kontrollen och verkar ha blivit lite för bekväm i sin övertygelse om att det vi ser är oerhört nyskapande.
