Att Beach Boys-geniet Brian Wilson blev lite knäpp efter det monumentala albumet Pet Sounds (1966) och inte avslutade uppföljaren Smile förrän 2004 är gubbpopsfakta på mjölkkartongsnivå. Men turerna däromkring är mytomspunna och det är föga förvånande att de gett upphov till en spelfilm.
Genom att parallellt fokusera på Wilsons falnande sinnestillstånd i sviterna av Pet Sounds och hans väg tillbaka till verkligheten i slutet av åttiotalet avviker Love & Mercy något från musikerbiografier modell 1a (se Ray och Walk the Line), men lyckas ändå undvika alla överraskningar. Bill Pohlads resumé föreslår att han är en kompetent producent och mycket i Love & Mercy föreslår detsamma, såsom fotot och scenografins tjusiga vykort från Kaliforniens solblekta sextio- och åttiotal, men att han också intagit regisätet ter sig övermodigt.
I sextiotalssegmenten gör sig Paul Danos disträa anlete bra i sammanhanget. Han är dessutom ganska lik Wilson, om än aldrig fullt lika fetlagd. Men i slutändan är Dano ofrånkomligt typecastad och får aldrig överskrida sig själv. Tyvärr framstår personregin som ett övergripande problem i en på pappret välcastad film (Jake Abel som Mike Love är särskilt porträttlik!). Det gäller även John Cusacks sevärda men inte alltid gjutna tolkning av Wilsons preparatdränkta sinnestillstånd under åttiotalet, och det gäller särskilt en arg Paul Giamatti i rollen som en arg Paul Giamatti – föråt, dr Landy, Wilsons förmyndare och antagonist. Elizabeth Banks är bättre, men tyvärr är rollen som Wilsons bilkrängande musa och räddande ängel hårt hållen. Hon tillåts inte mycket mer än att spärra upp två ögon fyllda av medlidande, eller pressa fram kärleksfulla leenden.
Bäst är de scener som skildrar inspelningen av Pet Sounds. Wilsons magnifika arrangemang bryts ner och fångas i ljud såväl som bild på ett kanske banalt men absolut njutbart manér. Bryter man ner Love & Mercy på liknande vis återfinns många habila beståndsdelar men ingen motsvarande helhet.
