Lögn

Gert Fylkings filosoferande docent är originell och egensinnig, briljant i sina analyser, egendomlig och genial i ett. Det är en man begravd under sina tvångstankar och rutiner - och när det kommer till kvinnor är han sjukligt besatt av förförelsen och sin ihållande kåthet. Lögnen är hans vapen, ja han har till sitt försvar fomulerat vad man närmast skulle kunna kalla en ideologi kring just den rättfärdiga, nödvändiga lögnen. Lögnen tycks för honom, som en av hans elever så mycket riktigt påpekar, mer vara ett estetiskt än etiskt dilemma. Fylking lägrar damer. Hela tiden. Och hans ofta patetiska arbetsmetod är - mycket underhållande! Docentens eskapader varvas med flashbacks från hans barndom och hans elevers återkommande förslag på olika typer av lögner i samband med förförelse. De sistnämnda blir till små ljuvliga anekdoter, direkt plockade ur vårt eget (fantasi)liv. En förslagenhet man inte kan annat än beundra; konsekvensen, ja modet att ljuga och bedra på det viset. Vi älskar att läsa om dessa mäniskor, se dem på TV och på film. Det är inte svårt att förstå Carl Johan De Geer när han i samband med sin egen film formulerat frågan: "Kan en omoralisk människa vara ett föredöme för andra?". De Geers manus är klockrent. Fylking är perfekt. Omgivningen är, till åtminstone hälften, mycket lyckad (Ulrika Hanssons och Irma Schultz' skruvade krumbukter är allra bäst). Problemet är att Carl Johan De Geer blir alldeles för egensinnig och kompromisslös i sin regi; tempot är lusigt (vilket är en mardröm för alla komedi-manus), vilket i sin tur drabbar skådespelarnas timing, åtskilliga poäng går förlorade - en stämning av hobbyverksamhet präglar och plågar filmen. Till viss del ligger De Geers konstnärliga storhet i direkt anslutning till detta fenomen; han sneglar inte på modefärger, mediatrender, filmdramaturgin för dagen. Hans ointresse för "dekorativ" regi är monumental. Tyvärr drabbas jag av en betydande besvikelse inför den lågintensiva arbetsmetoden; Lögn hade helt enkelt kunnat bli den bästa svenska komedin på åratal - och välförtjänt nått en stor publik. Nu fastnar den istället så att säga mellan två våningar. Synd på så sällsynt rara ärtor.