Living in Oblivion - tystnad tagning!

"This is a dream, it doesn't have to make sense!" ylar Steve Buscemi när någon i hans filmteam kommenterar en bisarr drömscen där en dvärg erbjuder en modern Eva syndens äpple. Den glosögde Buscemi summerar härigenom, i rollen som en hysterisk lågbudgetregissör, essensen i såväl Living in Oblivion som hela mediet. Allt är möjligt och sanningen just nu är en annan om en stund - och så länge engagemanget finns behöver inte logiken härska.Film om film är inget ovanligt men det är få som har vågat/velat göra en så pass renodlad metafilm som Tom DiCillo med Living in Oblivion. Risken att det ska bli för internt kan tyckas överhängande. SF inleder sålunda med endast en kopia, i Stockholm, vilket naturligtvis är en synd - och samtidigt i linje med den strategi som SF har gemensamt med de andra stora distributionsbolagen: "Independent är inne, alltså köper vi in en sådan film och skaffar oss samtidigt lite status och trovärdighet". Några egentliga pengar satsas dock inte eftersom man inte räknar med att dra in några. Filmen för sedan en tynande tillvaro i Filmstadens mest popcorn-inpyrda box för att senare sälla sig till de missade tillfälligheternas jaktmarker. Living in Oblivion är definitivt värd ett bättre öde än så.DiCillo gör det emellertid inte lätt för den förhoppningsvis tillströmmande publiken. Under filmens 92 minuter hinner historien ändra riktning ett antal gånger. Den struliga filminspelning som vi inledningsvis möter är egentligen bara en av de stressade teammedlemmarnas mardrömslika uppfattning av samma inspelning. När den sovande har vaknat upp tar nästa dröm vid och vi inser snart att DiCillo leker med oss och vår vana att vilja förutse handling och få logik i tillvaron. Men just när vi inbillar oss att vi fått fotfäste börjar marken gunga igen.Nu ska man inte tro att det rör sig om ett totalt virrvarr. DiCillo lyckas faktiskt, i slutändan, binda ihop det hela till en förståelig och torrt underhållande enhet. Internlogiken lever, helt enkelt - och motsäger på sätt och vis Buscemis ovanstående deklaration. Men det gör faktiskt ingenting. Tvärtom.