Little Joe är namnet på den artificiella växt som arbetsnarkomanen Alice (Emily Beecham) framställer i ett laboratorium tillsammans med sin assistent Chris (Ben Whishaw) inför en blomstermässa. Växten som till utseendet påminner om en rödfärgad tistel ska vid omsorgsfull skötsel ha förmågan att göra sin ägare lycklig. Men man måste prata med den. När Alice upptäcker att blommans doft också tenderar att förändra människors beteenden, och däribland sin egen sons, blir hon osäker på vad hennes livsverk egentligen är.
Filmen är den österrikiska regissören Jessica Hausners första engelskspråkiga film efter Miraklet i Lourdes och Hotel och en lyckad sådan. Med en säregen och humoristiskt ton som stundtals skrämmer, snärjer Hausner sin publik. Långsamma vardagliga scener blandas effektivt med blommornas aggressiva växtprocess i skimrande växthus. Emily Beecham är övertygande i sin gestaltning av den överarbetade Alice och Ben Whishaw är, som alltid bra på att axla rollen som sävlig och opålitlig vapendragare. Likaså är Kerry Fox perfekt som sträv tonårsson.
Men det mest slående är ändå den ofrånkomligt skeva färgkompositionen. Varje scen är färgrikt och njutningsfullt komponerad och i kontrast till den pockande aparta ljudläggningen. Plötsliga hundskall blandas med ljudet av en sprayburk. Men scenen är stilla. Det är en snillrik kombination som hela tiden osäkrar förhållandena och tillskriver Little Joe skrämmande egenskaper. Är växten mänsklighetens räddning till ett gott liv eller ett förödande medel för känslomässig avdomning? En ondskefull kraft med baktankar? Om det är som Alice befarar eller om hon bara är en sönderarbetad och självupptagen mamma är svårt att avgöra, men framförallt upp till publiken att bestämma.
