Regissören Dan Fogelmans avsikt med Life itself, denna såpa förpackad som långfilm, är att hylla livet - ”världens mest opålitliga berättare”. Resultatet är en pseudofilosofisk, på gränsen till småäcklig amöba till film, full av självförökande, konturlösa, mähäiga trådar och ett trivialt budskap uttalat av en som snart ska dö i cancer, så övertydligt att det borde ha undertextats i versaler.
Filmen lider av en desperat vilja att komplicera den busenkla historien om två familjer vars öden i oväntade ögonblick sammanflätas. Initialidén är inte så pjåkig, i äkta Jojo Moyes-snyftbejakande anda, med lite mer fullblodiga och komplexa karaktärer skulle den ha kunnat vara någorlunda älskvärd. I stället bjuds man på en revy av inte bara praktklyschiga men även flummigt ihoprörda scener på temat kvinnors uppoffringar. Vi får möta Dylan – en föräldralös upprorisk 21-åring uppkallad efter 2016 års Nobelpristagare av sin ”coola” mamma Aby, Isabel – ytterligare en fläckfri mamma till en lika fläckfri Rodrigo, Sarah - en bortskämd promiskuös collegestudent, och min favorit - Javier – en arbetarman av järnregler och duvhjärta. Den ende som lyckas blåsa liv i sin rollfigur är Oscar Isaac (känd bl a från bröderna Coens Inside Llewyn Davis), men han ersätts kvickt av en tröttkörd Antonio Banderas.
Dan Fogelman har alltså skitit i att ha en sammanhängande regi-idé och i stället hej vilt blandat alla tänkbara berättarstilar som han läst om i skolan, kanske i tron om att han skulle bli sin genres Alejandro González Iñárritu. Men Life itself är lika mångbottnad som en kladdig smörgåstårta. Överlastad med hundratals tillbakablickar staplade på varandra, ett tjockt lager irriterande berättarröster och en totalt onödig extra kryddning i form av kapiteluppdelning.
En sann hyllning till livets flumskola.
