Paul Thomas Anderson är ingen främling i Los Angeles San Fernando Valley. Dels är han uppvuxen i det lika vidsträckta som en gång studiotäta området. Dels har det agerat skådeplats i tre av regissörens tidigare filmer: Boogie Nights, Magnolia och Punch Drunk Love. Men kanske är Andersons nya film, Licorice Pizza, hans definitiva kärleksbrev till den soldränkta dalen. Likt Quentin Tarantinos Once Upon a Time… in Hollywood bjuder Andersons film på en rejäl dos nostalgi i ett skymningsland mellan myt och fiktion. Men för all del utan att ta ut lika historierevisionistiska svängar.
Det är tidigt 1970-tal och på ett High School kammas snedluggar till inför en skolfotografering. Det är här den tonåriga barnskådespelaren Gary Valentine får syn på den tio år äldre Alana, som assisterar en kladdande fotograf. Med försjunken hållning och uttråkad uppsyn gör hon omedelbart anspråk på både Garys och publikens blickfång i en bild med luxuöst generös brännvidd. I brist på bättre ord är debuterande Alana Haim (känd från bandet som delar hennes efternamn) en uppenbarelse i huvudrollen. Filmens Alana är lika upprorisk som handfallen, och framförallt lika smickrad, lekfullt flirtig och irriterad när Gary påbörjar en enträgen uppvaktning.
Gary visar trots sin lätt knubbiga figur och tonåriga tafatthet ingen brist på självförtroende, och trots - eller kanske tack vare - sin egen munvighet tycks ordet nej inte rymmas i hans begreppsvärld. Till slut går Alana också med på att kanske träffa honom, men det är inte en dejt. Ändå är det starten på en osannolik men aldrig enkel vänskap och romans kantad av flera distraktioner. Inte minst i form av Garys entreprenöriska uppslag, vilka i takt med att han vuxit ur sin niche som barnskådis, och blivit en flåsande tonåring, inkluderar både vattensängar och flippermaskiner.
Att Cooper Hoffman, som också han gör sin debut i rollen som Gary, är son till Philip Seymour Hoffman är en rörande extrafilmisk detalj. Den senare medverkade ju frekvent i Andersons filmer fram till sin för tidiga död. Samtidigt står Cooper Hoffman på egna ben. Måhända har han ärvt en ansenlig del av pappans talang, men uttryck som utstrålning är hans egna.
Licorice Pizza är inte bara en udda kärlekshistoria - mellan Alana och Gary, liksom mellan Anderson och platsen - utan även ett slags flytande tidsskildring. I bakgrunden utbryter 1973 års oljekris, och genom det bländande birollsgalleri som passerar i revy fångar Licorice Pizza en tidsanda fortfarande präglad av sexistiska, homofoba och exotifierande attityder. Utan att för den sakens skull göra det till filmens paradnummer. Här utmärker sig exempelvis särskilt Harriet Sansom Harris som casting agent, eller John Michael Higgins krögare med Japan-fetisch.
Men ibland tar Anderson ut svängarna för mycket. Som när Alanas och Garys vägar korsas med skådespelaren Jack Holden (Sean Penn), eller med Barbara Streisands pojkvän: kändisfrisören och filmproducenten Jon Peters. Att den senare spelas av Bradley Cooper ter sig genialt om man känner till Peters struliga cv. Men även om både Penn och Cooper har märkbart kul, och är nog så underhållande, hade Anderson kunnat trimma ner bägges medverkan.
Det är dock ett lyxproblem. Licorice Pizza kletar sig utan problem fast som ett sött bubbelgum på näthinnan. Med svängigt jukebox-soundtrack - förstås kompletterat med nya kompositioner av Johnny Greenwood - och en ibland nästan rapsodisk klippning signerad Andy Jurgensen är det lättsam cineast-feel-good i sin bästa bemärkelse. Att filmen inte Oscarsnominerats för bästa klippning är inget annat än skamligt. Och om Anderson ibland kan uppvisa en nästan pubertal sensibilitet har den kanske aldrig klätt en film så bra.
