Liar Liar

Ingen är bättre än Hollywood på att slå in öppna dörrar, att med kompromisslös energi hamra in självklarheter såsom vore de nyupptäckta, angelägna sanningar. Gång på gång får vi reda på det sensationella faktum att det är insidan som räknas och inte det yttre Sanningen om katter och hundar från i fjol är ett exempel. På senare år har vi pappor upprepade gånger fått lära oss att tiden är kommen då det faktiskt gäller att bry sig om och ta hand om sina barn. Det började kanske redan med Kramer mot Kramer då Dustin Hoffman, gravt handikappad i köket, försökte steka fattiga riddare åt sin son. Nyligen såg vi självaste Arnold Schwarzenegger i desperat jakt på action-julklapp åt sin son (Klappjakten) och George Clooney som hjälte i grenen Ensamstående Pappa i En underbar dag.I en liknande roll, för att inte säga förvillande lik, ser vi i Liar Liar Jim Carrey brottas med bekymret att få ihop vardagen som både advokat och pappa åt femårige sonen Max. Carreys karaktär, advokaten Fletcher Reede, har genom sitt yrke jodå, det är även en blek och ihålig kritik av rättsväsendet lärt sig att det ibland underlättar om man tummar en smula på sanningen. I rättssalen såväl som i i förhållandet till sonen och ex-hustrun Audrey. När han hellre ser om karriären, och tillåter sig en herdestund med advokatbyråns kvinnliga chef, än att gå på sonens femårskalas, tröttnar till slut denne grötmyndige yngling på pappans lögner. Grabben önskar sig, när han blåser ut ljusen på tårtan, att pappan för bara en enda dag ska upphöra med sina lögner. Denna på film evighetslånga dag blir till ett helvete för den notoriske lögnaren Fletcher. Inte minst i rättssalen, när han upptäcker att han inte ens klarar av att ställa en fråga till sina vittnen, eftersom han vet att svaret han ska få kommer att vara en lögn.Vi anar alltså själva sensmoralen. Att sonens önskan så småningom ställer allt till rätta i den frånskilda familjen, om detta råder ingen tvivel från allra första början.Det vore alltså lätt att avrätta och avfärda Liar Liar ungefär så här, om det inte vore för Jim Carrey. Jag trodde jag hade tröttnat på honom för gott efter The Cable Guy och inte minst den plågsamma Dum och dummare, men han är stundtals mycket rolig i Liar Liar. Hans paroxysmer i flera av de scener när han våndas över sin oförmåga att ljuga är oemotståndliga. I sina bästa stunder har Carrey ingen överman i slapstick-genren. Jag skrattar. Ofta. Det går inte att värja sig emot hans mimik, plastik och hans besinningslösa energi. Men tiden arbetar mot Carrey. Inte ens den anständiga långfilmslängden en timme och 26 minuter kan dölja att han också är begränsad. Det är samma miner, samma konvulsioner, samma groteskerier. Det är samma gubbe från film till film, oavsett vilken roll han spelar. Jim Carrey gör sig helt enkelt bästa i det lilla, korta formatet. Som i eftertexternas "bloopers", dvs snuttar från inspelningen där allt gick fel. När några av de bästa skratten dyker upp just där, då, om inte förr, ringer varningsklockan. En klocka som de allra flesta av oss hör, men sannolikt inte tyvärr Jim Carrey.