Racingvärlden snurrar kring Ferrari. Enzo Ferraris skarpsinne i att bygga exceptionella bilar överträffar ingen, vilket Henry Ford II (Tracy Letts) inte kan förlika sig med. Han kan inte nöja sig med att Ford säljer bilar i en sjuhelvetes takt utan vill, såklart, också erövra racingvärlden. För att göra det behöver han slå Ferrari där det känns som allra mest: Le Mans 24-timmars.
Le Mans '66 är en film stöpt ur filmhistoriska traditioner. Den följer bekanta upptrampade stigar av prestigedramer om verkliga livsöden, sportfilmer som snurrar kring infekterade rivaliteter och ett bildspråk som är stiligt i all sin statiska simplicitet. Det leder till mysig igenkänning i beprövade berättargrepp, men likväl är förutsägbarheten understruken med filtpenna. Filmen lever som mest efter sin egen pipa när rivaliteten nystas upp inom Ford, snarare än den mot rivalen Ferrari.
Carroll Shelby (Matt Damon), den före detta mästaren, är tilldelad ansvaret för att bygga en bil värdig kampen mot Ferrari. Vid sin sida har han den udda fågeln Ken Miles (Christian Bale), som är bäst lämpad bakom ratten och gör det faktiska arbetet med bilen, men är inte tillräckligt respektabel för att vara Fords ansikte utåt. Däri ligger en nyansskillnad som inte alltid finns i den ändlösa raddan av storfilmer som behandlar den så bekanta amerikanska drömmen: the self made man är idealet, men bara om han är välkammad, nyrakad och kan bete sig. Annars är det inte särskilt intressant hur skicklig eller driftig man kan tänkas vara.
Filmen gör få felsteg och är gedigen underhållning, men den är så säker i sin gestaltning att den angränsar till att vara feg. Det är gott nog för en långsam eftermiddag, men lär knappast ha något större filmhistoriskt avtryck.
