Har det inte varit mycket sekelskiftesryssar på sistone? I vintras såg var och varannan eurocinefil Igor Stravinskij ligga med Coco Chanel. Och Hellboy hade med dåren Grigorij Rasputin på ett hörn, ett namn som förresten Iron Man 2 nu lånade som fejktitel ett tag.
Nu bockar vi av Shakespeare-hataren och gammelmansanarkisten Leo Tolstoj. Född 1828, släppte Krig och fred på 1860-talet, Anna Karenina på 1870-talet, vid 82 års ålder hittad död vid en liten tågstation efter att ha fattat det minst sagt oortodoxa beslutet att lämna sin fru, Sofia, efter 48 års äktenskap för någon form av asketiskt kringströvarliv. The Last Station, som koncentrerar sig på författarens (Plummer) sista tid och då närmare bestämt konflikten mellan hustrun (Mirren) och devote Tolstojanhängaren Vladimir Chertkov (Giamatti), är ingen dålig film. För den som är sugen på en robust, välspelad (vad annars vore möjligt med den här rollistan) Merchant-Ivory-produktion på Viagra (ledtråd: paret fick 13 barn) är det här vad man kan förvänta sig. Varken mer eller mindre. Tyvärr gör storslagenhet och motsägelsefullheten i själva livsödet at hand åtminstone mig lite besviken. En mängd intressanta teman ligger och puffar i bakgrunden: paparazzikultur, karisma, självbedrägeri, mysticism, och inte minst hela problematiken kring att som privatperson efterleva sina högtflygande filosofiska försanthållanden. Men jag tycker inte att Michael Hoffman lyckas här, eller ens verkar särskilt intresserad. I en film där skådespeleriet sprutar av liv och potens (inte minst Helen Mirren ser nästan konstant ut att gå på Larry Davids så omtalade porrfilmstabasco) är manusbygget svalt på gränsen till såsigt.
Det blir i slutändan mer en skådisportfolio än något mer omstörtande bidrag till det stora, märkvärdiga Leo Tolstoj-pusslet.
