Thomas Vinterbergs brokiga katastroffilm Kursk borde aldrig ha övergett det snäva bildutsnittet i filmens första och vackraste bild. I ett blågrumligt badkarsljus håller en sjuårig pojke andan med blicken fäst på dykarklockan på pappans arm. Det är inte en bild jag hade väntat mig av en film som med paneuropeiska storfilmsmått redogör för hur den ryska ubåten förliste i Barents hav sommaren 2000. Men när Kursk K-141 väl ger sig ut på sin sista färd slutförs såklart bildens expansion från 4:3 till det långt vidare formatet 2:35.1.
Innan dess har vi mött Mikhail (Matthias Schoenaerts), hans familj och besättning. I ett besynnerligt sagolikt skimmer av blått och beigebrunt firas ett bröllop. Att männen sålt sina kära dykarklockor för att dränka festligheterna i vodka och champagne får understryka kamaraderi i stället för en sträv postsovjetisk tillvaro. Väl ute på havet uppträder mannarna lika ärbart som besättningen på Pansarkryssaren Potemkin (Sergej Eisensteins stumma milstolpe).
När besättningen finner sig fångade i ubåten efter att en torped läckt väteperoxid och orsakat två kraftiga explosioner är deras ärbarhet en klen tröst då politiker och byråkrater blandar bort korten i den mediala kris som uppstår. Samtidigt försöker en brittisk officer spelad av en gentlemannamässig Colin Firth skarva ihop en internationell räddningsinsats, och på hemmaplan ifrågasätter besättningens familjer lögnerna med en förtvivlat ursinnig Léa Seydoux och initialt Sovjetnostalgisk Pernilla August i spetsen.
Det är en riktig skådespelarfest. Max von Sydow, Peter Simonischek och Gustav Hammarsten är också bjudna. Och trots att alla talar ihåligt bruten engelska lyckas Vinterberg bitvis locka fram djupt kända ögonblick hos nästan alla inblandade. Framförallt hos August, Firth och von Sydow, som gör ett skröpligt, nästan rörande porträtt av den ryska statens förmätenhet. Ljusglimtar i en ofta tröttsamt konventionell film som först när bildutsnittet till slut krymper igen hittar tillbaka till det där indragande men märkliga sagoskimret den började i, men då med tragedins förtecken.
