Konspirationen

För att ha varit på drift med ett lamt manus till Lee Tamahoris På gränsen och sidospår som den underhållande satiren Wag the Dog, följer Konspirationen snarare Mamets äldre linje. Det oväntade och samtidigt konstruerade har blivit lite av Mamets varumärke, vilket inte minst märktes i hans regidebut En bricka i spelet; en psykologisk och pedagogisk sorteringsövning långt före Arkiv X, Paul Auster och Twin Peaks, som fick mycket uppmärksamhet i slutet av 80-talet men idag känns en aning tafatt. Konspirationen är en smakfull och sval anrättning av falluckor och klassiska vändningar där ingenting är vad det ser ut att vara. Hörseln, rumsuppfattningen och tycket bedrar; att det i många scener förekommer mikrofondopp stora som toppluvor känns nästan naturligt och det enda som kan säkras är att kampen om den onämnbara "Processen", som helylleforskaren Joe Ross (Campbell Scott) uppfunnit, rullar vidare tillsammans med den självgående intrigen. Man gottar sig, inte minst på grund av de utmejslade karaktärerna och den abrupta, reducerade dialogen. Mamet syftar inte för en sekund åt soffliggande vardagskämt eller några "nudge nudge". Han hyllar snarare en besynnerligt skapad situationskomik som påminner en hel del om Coen-brödernas torra absurditeter, inte minst i Barton Fink. Även bidragande till Coen-stämningen är musikern Carter Burwells slingrande och pockande toner som har utgjort ledmotiv till så gott som alla av brödernas filmer. Det är väldigt svårt att beskriva handlingen i Konspirationen utan att avslöja tradigt mycket eftersom intrigen består av en enda lång och sammanflätad kedja. Filmen är absolut ingen skådespelarfilm. Det är ändå slående att Steve Martin, som myskomanen Jimmy Dell, gör sin bästa prestation på länge och att Ben Gazzara, som företagsägaren Klein, är på väg mot en nyrenässans (siktas för övrigt i Big Lebowski och snart i Todd Solondz fantastiska Happiness). Konspirationen har mycket rena stämningar med matta öppna ytor och raka sterila linjer. Ett formspråk snarlikt Hitchcocks glasaktiga kårar med polerade fasader och okontrollerbara innanmäten. Själva utplacerandet av ledtrådar och motiv är också mycket klassiskt, stundtals nästan lite folkskoleaktigt. Men trots att filmen mot slutet nästan förtar sig själv och snurrar på tomgång så sväljer jag det mesta. Och älskar att bli överraskad av en film som är mer underhållande än jag vågade hoppas på.