Kill Bill - Volume 1

Den största missuppfattningen om Quentin Tarantino är - fortfarande - att han bara fungerar som en popkulturell jukebox. Att han med encyklopedisk precision kan spotta ur sig en snutt grind house, lite Hong Kong-action eller någon obskyr hälsning till blaxplo-fansen om man matar in en dime, men att han själv saknar egen identitet som filmare. Så är det inte. Är det någonting som blir klart under de första 110 minuterna av [I]Kill Bill[/I] är det att Tarantino är en av vår tids mest framåtblickande och egensinniga regissörer. Från den svartvita bröllopsmassakern i inledningen (där Thurmans The Bride för första gången får pisk och måste hämnas) till det tvära slutet inför del två, är det här material som bara kunnat ha en avsändare. Ingen annan hade haft modet. Ingen hade haft det sjukliga intresset för teknisk perfektion - eller för den delen tillräckligt goda relationer med Harvey Weinsten på Miramax, som måste legat sömnlös en och annan natt. Därmed inte sagt att Tarantino slutat stryka världens alla kultmän över manen. Visst blir [I]Kill Bill[/I] en liten field day för dig som tycker att det borde vara belagt med bötesstraff att inte uttala namn som Green Hornet, David Carradine och Kinji Fukasaku med största möjliga vördnad. På det sättet är det såklart lätt att göra sig lustig över en filmare som inte precis har blivit mindre anal och omodern. Men det är inte det viktiga. [I]Kill Bill[/I] är först och främst en film som är full av energi, kärlek och visuella idéer. Radikalast är kanske scenen där Lucy Lius karaktär (yakuzaboss) introduceras i en lång och skitsnygg animesekvens. Men mest deg har Tarantino lagt på den avslutande mongofajten vid House of Blue Leaves. Tillsammans med [I]Crouching Tiger[/I]-mannen Yuen Woo-Ping skapar han här en av de mest blodiga, dampigt överpeppade och fantastiska goreorgierna sedan... tja, i alla fall [I]Ichi The Killer[/I]. Och allt det här är ändå överflödig information. Man kan ha levt på månen de senaste 50 åren och ändå bli glad och nöjd över [I]Kill Bill[/I]. Det är konceptuellt papperstunnt - ja. Det är rester från ett surface-is-depth-90-tal som vi kanske trodde var glömt och förlåtet - ja. Men visuellt är det en film från framtiden. Har man något som helst intresse för rörliga bilder är det här en comeback av rang.