Kejsaren och mördaren

För tolv år sedan berättade Bernardo Bertolucci om Kinas siste kejsare, som inte var mer än en tvärhand hög när han tillträdde. Ett spektakel som belönades med nio Oscar-statyetter, vilket var åtminstone sju-åtta för mycket. Bertolucci har väl sällan varit mindre angelägen. Han visade möjligen att han klarade av att sätta sprätt på stora budgetar. Detta delar han med Chen Kaige, som här fångar upp Bertoluccis stafettpinne, baklänges liksom, och berättar historien om hur Kinas förste kejsare kom till makten. Det är ett kraftfullt, storslaget och jättelikt kostymdrama där det med eftertryck bekräftas att svärdet var starkare än pennan, på den här tiden, runt år 200 före Kristus. Det slaktas på slagfält, borggårdar och i salonger. Vägen från några kungadömen till ett enhetligt kinesiskt rike var uppenbarligen kantad av lik. Det är alltså en historielektion på behörigt avstånd som Chen Kaige ger oss den här gången. Ingen kinesisk censor eller politruk bör bekymras av någon vind i byxbenen. Inte ens om man sitter med den lilla röda i knät kan man läsa in några nutida politiska metaforer i det här blodiga dramat. Snarare bär det likheter med den grekiska tragedin eller, än hellre, Shakespeare. Man behöver knappast vara närsynt för att skymta en Hamlet i Kungen av Qin. Vi kan gotta oss åt storverket, de väldiga masscenerna, den exakta symmetrin i fotot, de eleganta åkningarna. Utanverket fattas inte mycket. Men man kan verkligen fråga sig varför Chen Kaige fjärmar sig så från modern tid. Det var hans personliga avtryck som gjorde [I]Farväl, min konkubin[/I] till ett mästerverk. Hans traumatiska erfarenhet från kulturrevolutionen gjorde den sista halvtimmen till något av det mest hisnande jag sett på film. Detta saknas i [I]Kejsaren och mördaren.[/I] Och det gapar tomt. För hur mycket intresse man än kan uppamma för den kinesiska historien och hur mycket man än kan låta sig imponeras av hantverket, så räcker det inte för de nära tre timmarna. Dessutom haltar logiken hos några av karaktärerna. Varför blev Kungen av Qin så ond som han blev? Och varför slutade Jing Ke så bestämt att mörda? Man kan alltid gissa, men trots allt blod så är det inte särskilt mycket kött i de här rollfigurerna. Och än mindre själ. Fast förstå min kritik rätt, [I]Kejsaren och mördaren[/I] är ändå en sevärd helaftonsfilm. Det går nämligen inte att vifta bort en bildkonstnär som Chen Kaige. Men efter den ävenledes tveksamma Nattens fresterska, för två år sedan, är det nu hög tid att hitta en historia som känns. Nästa gång är jag inte lika förstående. (Premiär 17 december)