Det börjar inte bra. När ett ösregn får serietecknaren Anna och fysikprofessorn Marco att mötas i en gränd verkar de vara kära innan de ens sett varandra. Marco inleder också filmen och sin dialog med Anna med repliken ”4,5 meter per sekund” och med att förklara att det är så snabbt man behöver springa för att inte bli blöt – vilket känns både teatralt och som en superkonstig raggningsreplik.
När vi sedan börjar följa hur parets relation utvecklas – dels i scener i dåtid och dels i scener som utspelar sig efter att de varit ihop i tio år – så stör jag mig på att den unga Anna framställs som väl manic pixie dreamgirl-härlig för att hon inte vill sova över men däremot rita på Marcos vägg och på att den äldre Anna vill göra serier om par som superhjältar ”för att par är de verkliga superhjältarna” (det är väl superhärligt och privilegierat att vara ett par, vill jag invända).
Men sedan djupnar perspektiven. Annas självständighet visas, via en iskall komikermamma, vara en oförståelse för hur tillit och relationsskapande går till. Det är omöjligt att inte haja till när Marcos kompis i hissen på sjukhuset där hans fru just fött deras gemensamma barn säger att han egentligen hade velat skaffa barn med sitt ex. Och på en middag säger Marco att den som är olycklig i sin relation säger att den hamnat där den hamnat av slumpen, medan den som är lycklig säger att det var ödet – och de orden stannar kvar.
Ett övergripande tema om tiden och vad vi gör med den börjar genomsyra allt, prövningar paret möter övertygar mig om att det verkligen kan vara svårt att agera rätt i parförhållanden och i en förlossningsscen mot slutet märker jag plötsligt att jag gråter. Och så är det kanske med kärleken – ibland behöver man bara ge den lite tid.
