Kaptenen är ett feelgood-drama förpackad som ett flyktingdrama. Eller det kanske är att ta i. Men kusinerna Seydous (Seydou Sarr) och Moussas (Moustapha Fall) flykt från Senegal till Europa går nästan alltför smärtfritt. Det blir spännande då och då men alla dessa hinder man springer på är snabbt överkomliga. Kommer deras pengar kommer ta slut, nej de får snart tag i nya. Kommer kusinerna torteras och mördas, nej de överlever alla trauman och skador, och så fortsätter det filmen igenom. Men hinner knappt sätta ett frågetecken efter deras öden.
Att skrupelfria flyktingsmugglare likväl kan vara landsmän är ett intressant grepp men knappats något nytt på film. Det spåret slarvas oavsett bort ändå. Alla vill tjäna pengar på Seydous och Moussas flykt och synen på människoliv är som vanligt, i denna miljö, hemsk.
Regissören Matteo Garrone har tidigare bland annat gjort den helt igenom cyniska Gomorra om den organiserade brottsligheten i italienska Neapel. Där fanns det ett obehag som låg kvar långt efter att eftertexterna slutat rulla. Kanske var det enklare med ett ämne på hemmaplan. För här blir det inte ett liknande resultat.
Då medierna matar oss med bilder på flyktingar som flyr i överfulla båtar över Medelhavet, berättelser om hur illa de behandlas och ond bråd död ter sig Kaptenen tråkigt nog just alltför feelgood. Att den fick en Oscarsnominering för bästa utländska film är inte förvånande. Hollywood gillar lyckliga slut men när verkligheten är så pass tragisk vad ger då denna film när den inte känns sann?
