Vår kollektiva tilltro till akademier och högsta höns bör 2019 en gång för alla döden dö. Jag kan säga detta med övertygelse, eftersom Nadine Labakis film med den bibliska titeln Kapernaum inte vann någon Oscar. Det stoppar dock inte dess segertåg genom världen. Javisst låter det inledningsvis rätt tveksamt – ytterligare en suggestiv skildring av bristen på barndom i ett fattigt land? En till historia om ett självuppfostrat barn som dagligen konfronteras med ondska, både i sitt ”hem” och på gatorna. Dessutom ska den knytas ihop med en rättegång initierad av barnet i fråga, Zein (Zain Al Rafeea), som stämmer sina föräldrar för att han fötts.
Men tänk på att även Jesus tvekade om huruvida staden Kapernaum skulle upphöjas till himlen. Skulle han se Labakis film, hade saken framstått i tydligare dager. Med enorm lyhördhet och helt utan att låta vrede eller pekpinnar ta över petar den libanesiska regissören i flera av världens mest infekterade sår, och innan man hinner hämta andan har Kapernaum vuxit från det initiala familjedramat till en mäktig elegi om svek. Filmens andningspauser regleras genomgående väl av Christopher Aouns foto som poetiskt växlar mellan barnens handfilmade strövtåg och vyer över staden sedd från ovan.
Filmen är ett brutalt ärligt manifest för de mest utsatta som i alla tider har Gretat ifrån (fast i det tysta) och riktar en välförtjänt känga mot den självgoda makthavarelit som så fundamentalt misslyckats med att hålla ihop världen. Sammanfattningsvis kan detta komma att bli dina bäst tillbringade biotimmar i år, dessutom i sällskap av helt enastående skådespelare (Zain Al Rafeeas blotta blick borde helgonförklaras).
Kapernaum påminner också mycket om den lika starka dokumentärkusinen A world not ours från 2014 som skildrade tre generationer i ett enormt sydlibanesiskt flyktingläger. Där fick barnen inte så mycket sagt. Nu visar de en gång för alla var skåpet ska stå.
