Kandahar

När [I]Kandahar[/I] visades i Cannes i fjol så var det en unik film om konsekvenserna av en bortglömd liten konflikt i ett undanskymd del av världen -- Afghanistan. När filmen nu når de svenska biograferna så är visserligen intresset för landet kanske större än tidigare, men samtidigt har reportage, intervjuer och ögonvittnesskildringar om talibanregimen formligen forsat över oss de senaste månaderna. Å andra sidan har Mohsen Makhmalbafs film ett helt annat tonläge än fyrkantiga nyhetssändningar. Med amatörskådespelare, minimala medel och ett sinne för sparsmakad bildpoesi har han spelat in en film som är en förhållandevis lågmäld kommentar till situationen i Afghanistan, snarare än någon attack på talibanerna. Ibland lite klumpigt berättad och med stora tekniska brister -- men insprängd i filmen finns det scener som följer med länge. Som läkarundersökningen där kvinnan sitter bakom ett skynke och där läkaren bara kan undersöka henne -- till exempel titta i halsen -- genom ett litet hål i tyget. Eller den makabert vackra scenen där män och barn som förlorat ett eller bägge benen skyndar sig fram på sina kryckor för att nå de proteser som Röda Korset skickar ner från flygplan -- ben hängande i fallskärmar som sakta faller ner mot marken. I den här miljön följer kameran Nafas, en ung kvinna från Afghanistan som idag lever i exil. Hennes syster skadades av en landmina och kunde inte fly från landet, utan har blivit kvar i ett flyktingläger. Nu har Nafas fått ett brev från sin syster som skriver att hon tänker ta sitt liv under den kommande solförmörkelsen. Nafas försöker ta sig till henne för att förhindra tragedin -- men möts av ett land i förödelse. Rånare, icke-existerande vägar -- och så kravet att hon ständigt har på sig bhurkan -- den fotsida klädnad som talibanerna tvingade kvinnorna att bära. Trots Makhmalbafs enkla form och berättelse så räcker de situationer och komplikationer sokm Nafas möter för att förmedla känslan av tomhet och hopplöshet från ett land i sönderfall.