Kärlekens båda ansikten

Ärligt talat. Jag trodde aldrig det här skulle kunna hända. Barbra Streisand och Jeff Bridges står och kysser varandra i slutscenen på en gata i SoHo klockan sex på morgonen, en fyllig italienare ackompanjerar med Puccini för full hals från ett fönster och i salongen sitter jag och fäller en tår. Eller, snarare, flera tårar.Jodå, man är lättrörd, och det är väl en del av själva idén med film. Att påverkas. Att manipuleras.Barbra Streisand, tänker ni. Killen är patetisk. Nöjesguiden borde byta ut honom med omedelbar verkan mot någon som förstår att slakta sådant som slaktas bör.Ni tänker Yentl och ni tänker Tidvattnets furste. Och ni tänker rätt.Ingen är egentligen mer överraskad än jag själv. Jag var beredd på två timmars mödosamt simmande i smetig sirap. Men då räknade jag inte med manusförfattaren Richard LaGravenese (Fisher King, Absolut gisslan, Hjältar och Broarna över Madison County) och framför allt räknade jag inte med Lauren Bacall.Drygt ett halvt sekel efter den legendariska debuten i Howard Hawks Att ha och inte ha uppvisar denna 73-åring en imponerande timing och utstrålning. Varje gång hon är i bild stjäl hon duken, och då möter hon även ett så tungt namn som Jeff Bridges, som ju aldrig gör bort sig. Bacall spelar Streisands dominerande och självupptagna mamma som bland annat fyllt sin lägenhet med autentiska foton av sig själv som ung. Begåvad bonus som framkallar inte så små rysningar hos den uppmärksamme tittaren.LaGraveneses manus, som tar avstamp i den franska 50-talsfilmen En kvinnas ansikte, handlar om Rose (Streisand), professor i litteratur vid Columbia University i New York, som gett upplockar fram fotot på den två-åriga dottern och förklarar att hon faktiskt var söt, då rycker det i ögonvrån, och när Puccini kopplar greppet om SoHo i soluppgången spelar fördomarna inte längre någon som helst roll.