Det är jättekul med dinosaurier. Stora, små, flygande och simmande dinosaurier. Det är liksom ett måste för att gilla Jurassic World. Om man glömmer de två olyckliga uppföljarna till Jurassic Park så är det lite extra kul med velociraptorer. Och här får man sitt lystmäte.
Det är egentligen allt man behöver veta om den här filmen, men det finns faktiskt en story också. Två bröder ska hälsa på sin moster som driver den uppdaterade nöjesparken Jurassic World på Nublar Island. Claire (Bryce Dallas) är i sin tur mer upptagen med att locka investerare och se över den nya hybriddinosaurien, och kan inte heller anklagas för att vara den varmaste eller mest närvarande mostern. Parken har ungefär 22 000 glada besökare när allt som inte ska hända ändå händer. Militären vill åt Owens (Pratt) tränade raptorer, bröderna försvinner iväg själva och hybriden smiter. Innan och under kaoset får vi som publik uppskatta härliga miljöer (till exempel världens bästa museum om det fanns på riktigt) och fina blinkningar till den gamla filmen.
Jurassic World gör verkligen sitt bästa för att hylla och bygga ovanpå sin föregångare, istället för att lägga upp ett svårköpt brevidscenario. Man adresserar mycket av oron som fanns i vissa kretsar om varför dinosaurierna ser ut som de gör (trots ”ny” vetskap), varför man skulle få för sig att fylla en ö med livsfarliga djur igen – ja, till och med pseudovetenskapen bakom alltihop! Faktum är att man köper allting, njuter av spänning och stämning ända tills den besynnerliga Godzilla-liknande kampen i slutet.
Men det vilar mörka moln över Jurassic World som nästan tar glädjen ur hela äventyret. Karaktärerna är så otroligt daterade och stela att man undrar om manusförfattarna sist jobbade med sitcoms på åttiotalet. Owen är någon sorts parodi på en alfa-Han Solo, Claire är sådär typiskt kall (och ond?) som ordnade, barnfria kvinnor måste vara. Till hjälps har man en fantastisk lista med skådisar som alla i sin tur får porträttera stereotypa och endimensionella karaktärer. Man kan hävda att detta inte är så konstigt i den här typen av filmer, men det är väl sorgligt om den 22 år gamla föregångaren känns modernare i sin dialog?
Även om effekterna och animationerna för det allra mesta håller måttet (hurra för dockor och mycket statister!) så finns det tillfällen man inte helt har täckt upp, och 3D:n är enligt undertecknad helt onödig. Men allt det där spelar liksom ingen roll, för i biosalongen är jag 12 år igen och tycker att det är jättekul med dinosaurier.
