När årets Oscarsnomineringar tillkännagavs häromdagen stod det klart att både Lakeith Stanfield och Daniel Kaluuya nominerats för bästa manliga biroll för sina insatser i Judas and the Black Messiah. Både Stanfield och Kaluuya är också formidabla i sina respektive roller som FBI-informatören Bill O’Neal och Fred Hampton: ordföranden för Svarta Pantrarnas Illinoisavdelning under sent 1960-tal. Men även ett år när galans startfält stoltserar en sällan skådad mångfald väcker det frågan varför juryn inte noterat att de i all traditionell mening spelar både titel- och huvudrollerna i den historiska dramathrillern.
En förklaring skulle kunna vara att juryn vridit och vänt på varje möjlighet i sitt urval av värdiga kandidater. En annan att många nog betraktar Shaka Kings explosiva film som politisk. Med filmteknisk bravur tornar sig Judas and the Black Messiah likt en stolt knuten näve mot Chicagos gråa himmel, ackompanjerad av marscherande stövlar, Mark Ishams och Craig Harris vibrerande och vemodiga tonsättning, och, framförallt: Hamptons ord. När han tidigt i filmen möter den unga aktivisten Deborah (Dominique Fishback), kallar hon honom poet. Filmens syntax är också i all väsentlighet jämförbar med spoken-word och berättelsen om hur O’Neal sålde ut Hampton till FBI hämtar kontinuerligt kraft i sin oklanderliga rytm.
Som kritiker är det svårt att inte kliva i de fällor karaktären Malcolm gillrar i Sam Levinsons grälsjuka relationsdrama Malcolm & Marie. Enligt honom används lata adjektiv som “jazzigt” av lika lata (främst vita) kritiker så fort en bra film har en afroamerikansk avsändare. Antingen det eller så ses filmen genast som just politisk. Det tidigare tangeras i jämförelsen med ett afroamerikanskt musikaliskt arv härovan. Men det är lika omöjligt att ignorera musikaliteten i Judas and the Black Messiahs uttryck som det faktum att filmen är politisk till sitt ämne.
Liksom Steve McQueens utmärkta filmsvit Small Axe är Judas and the Black Messiah en drabbande påminnelse om det rasistiska strukturella våld som genom historien, och än idag, riktas mot svarta kroppar. Men i likhet med just Small Axe låter sig Kings film inte begränsas till politisk pamflett även om känslomässiga och estetiska register, liksom den centrala karaktärstudien, är nära sammanvävda med filmens budskap. Något som framförallt accentueras av Ishams och Harris melankoliska harmonier. Varje våldshandling bryter igenom som en kompromisslöst utdragen blue note eller träffar häftigt som ett dissonant ackord.
Filmens titel anspelar på J. Edgar Hoovers (här spelad av Martin Sheen) rädsla för en “svart Messias”. Under sina 37 år som FBI:s chef missbrukade Hoover sin makt för att utöva ett rent kriminellt förtryck av medborgarrättsrörelsen (vilket även är temat för filmer som The United States vs. Billie Holliday och dokumentära MLK/FBI). Sin Judas hittar byrån i biltjuven Bill O’Neal som åkt fast efter att ha imiterat just en FBI-agent, med förklaringen att “en polisbricka är läskigare än en pistol.” En avvägning som till del förklarar varför han låter sig övertygas att infiltrera Svarta Pantrarna i utbyte mot en skenbar frihet.
Stanfield spelar inledningsvis O’Neal som en skrupelfri överlevare som betraktar sitt beslut som enda utväg snarare än ett handslag med djävulen. En inställning som oundvikligt rubbas ju närmare han kommer Hampton. O’Neals politiska uppvaknande äter långsamt upp hans självrespekt inifrån tills det är svårt att avgöra om hans växande rädsla för upptäckt drivs av skam eller fruktan för sitt liv. En skiljelinje Stanfield effektivt grumlar med varje bortvänd blick eller desperat lögn - som när han måste förklara hur han kommit över den bil han snackat till sig från sin handläggare på FBI.
Utöver en stringent iscensättning är det mångbottnade Judasporträttet filmens trumfkort i jämförelse med ett annat Oscarsaktuellt drama om 60-talets medborgarrättsrörelse: Aaron Sorkins snacksaliga och underhållande, men kreativt slätstrukna, The Trial of the Chicago Seven. Båda filmerna komprimerar och sminkar upp ämnesbesläktade historiska händelser för dramatisk effekt. Judas and the Black Messiah lyckas med en ibland utmattande politisk angelägenhet, besjälade personporträtt och närmast oklanderlig iscensättning.
