Så var vi där igen. I den amerikanska drömmen. Denna ständigt bekanta saga om möjligheternas land, där också ensamstående mammor kan förverkliga sina drömmar – även om det för den sakens skull inte är lätt.
Just den här sagan är inspirerad av verklighetens Joy Mangano, tv-shopsprofil och uppfinnare av en självurvridande golvmopp. Men berättelsen tar förstås vid innan Joy (Jennifer Lawrence) blivit den matriark som den allvetande berättarrösten, en älskvärd mormor spelad av en mysig Diane Ladd, förkunnar att hon ska bli.
Joy är en trippelbelastad omförsörjare av ett hushåll som rymmer två barn, en närapå apatisk mamma (Virginia Madsen) för vem såpoperor sannerligen blivit ett medialt opiat, den älskade mormodern och en misslyckad crooner till exmake (Édgar Ramírez) i källaren. Vore inte det nog blir hennes pappa (en ovanligt uthärdlig Robert DeNiro) dumpad på farstubron av den senaste kvinnan i raden att ha fått nog. Livet har inte blivit som Joy tänkt sig. Men ur skärvorna reser sig bokstavligen en entreprenör med en uppfinning som kom att underlätta livet för alla som minns hur det var att för hand vrida ur en golvmopp.
Joy, som är Jennifer Lawrences och den överhajpade regissören David O. Russells tredje film ihop, ter sig som en självklar fortsättning på höjdpunkten i deras förra samarbete, den mediokra American Hustle, där Lawrences negligerade hemmafru furiöst städdansar till Paul McCartney and Wings Live and Let Die. I samma anda utvinner Joy det destillat av kitsch som ingjuter viss njutning i en berättelse som delvis kretsar kring televisionens dagtablåer under det tidiga nittiotalet.
Utöver den såpopera som förslavat Joys mamma – och som likt Invitation to Love i Twin Peaks är ett slags parallellt universum – är förstås tv-shop avgörande för Joys öde. Här kommer kabelkanalsmogulen Neil (Bradley Cooper) in i bilden, en tvålfager säljare som inte drar sig för att jämföra sig med Jack Warner, Darryl F. Zanuck eller David O. Selznick – som ju alla var bevis på att USA är möjligheternas land. Där dessa studiobossar i någon mån var försäljare av, och profitörer på, den amerikanska drömmen är Russels regi något mer ambivalent. Samtidigt som Joy otvetydigt lyfts fram som ett föredöme och en förverkligare av drömmen i fråga, förhåller sig filmen inte okritisk till den konsumtionskultur som bemedlar henne att lyckas. Neil säljer inte den amerikanska drömmen; han riggar en konsumtionsfälla.
Joy är både kitschig mediekritik och mysbylsig familjesaga. Det fungerar delvis, men Russell träffar inte alltid balansen däremellan och dramaturgiskt hakar berättelsen upp sig. Tur är då att den alltid lika sevärda Lawrence befinner sig i Diane Ladds, Virginia Madsens och Isabella Rossellinis utmärkta sällskap.
