Veteranen Ken Loach har alltsedan Guldpalmvinnaren Frihetens pris haft ett trivsamt men kanske inte alltid lika angeläget 2000-tal. Det råder förvisso inte någon tvekan om brittens kapacitet för det filmiska hantverket, även om den svala avstickaren Route Irish var alltför instrumentell. Framförallt är det i regel svårt att värja sig för Loachs solidariska personporträtt. Men det har inte riktigt bränt till. Förrän nu, vill säga.
Jimmy’s Hall tar vid ungefär där Frihetens pris lämnade oss, på tidigt 1930-tal, efter fristatens inrättande bland Irlands gröna mossar – mjukt fångade på riktig film! När Jimmy Gralton (Barry Ward) efter en exil i USA återvänder till orten Leitrim säger han sig vilja leva ett stilla liv. Men han kastar alltjämt förstulna blickar åt ett förflutet som en gång tvingade honom att hals över huvud fly Irland och den lokal, ett slags folketshus, han en gång drev. Och åt Oonagh (Simone Kirby) som han en gång lämnade bakom sig.
När Jimmy åter vill skapa ett rum där bygden kan leva genom musik, dans och litteratur, genom konst i alla dess former, ser den katolska kyrkan bokstavligen rött. De ser kommunisten Jimmy Gralton och de ser en modernism som inte är förenlig med kyrkans konservativa grundvalar. Tvi för grammofonen, tvi för Yeats!
Loachs ständiga klassperspektiv förenas här med ett slag för konstens naturliga och eggande plats i samvaron. Ofta är perspektiven naturligt sammantvinnade, men det övergår ibland i pur politik. Det vore mycket begärt att Loach skulle överge sina hjärtefrågor, men Jimmys brandtal om landägande och den brittiska statens förtryck är aldrig så vitala som de danssteg som lärs ut i hans hall, eller den stumma vals han delar med Oonagh.
Loach är som sagt en veteran och hans känsla för hantverket är alls inte särskilt ungdomlig. Snarare är det svårt att inte kommentera filmspråkets beundransvärda mognad, från fina skådespelarprestationer till säkra bildkompositioner, i en film som trots några haltande partier närmast briserar av känsla.
