Jeannes vardag är rutiner. Hon väcker sin son, hon handlar, hon förbereder middagen, hon tar emot män för att ekonomin ska gå ihop, väntar på att sonen ska komma hem, de äter middag tillsammans, de läser läxor och sedan börjar allt om igen. Den rigida vardagen är så rigid att den aldrig kommer kunna fortsätta vara så rigid.
Chantal Akermans sjuttiotal är av sällan skådat slag. Hon följde upp Jeanne med ytterligare två mästerverk, News from Home (1977) och Anna’s Meetings (1978). Filmerna karaktäriseras av en extrem tålmodighet, precision och användande av realtid som dramatisk drivkraft. Dessa karaktärsdrag drogs till sin spets redan här och Akerman hade inte kunnat hitta en mer passande skådespelare att bära sin film än Delphine Seyrig. Hon är fenomenal som den närmast asketiska hemmafrun.
Rutinerna som utgör Jeannes vardag iakttas med ett sånt tålamod att mina dramatiska förväntningar successivt nedmonteras. Efter en timme eller så av matlagande, kaffekokande, handlande och andra vardagsbestyr är jag så stöpt i Jeannes vardag att min blick börjar anta hennes perspektiv. Det känns som en förolämpning varje gång sonen Sylvain börjar läsa vid matbordet och ett nederlag när maten inte är klar i tid. När rutinerna sedan börjar ruckas på är effekten mångdubblad. Minsta lilla avvikelse från det invanda mönstret känns som en jordbävning i filmens kontext. När filmen sedan börjar bli allt mer ödesmättad och illabådande sitter jag på helspänn.
Jeanne Dielman, 24, Quai du Commence, 1080 Bruxelles är en av sjuttiotalets stora milstolpar. Filmen är konfrontativ i sin övertygelse om att det bär sin vikt att iaktta en ensamstående mammas rutiner i 200 minuter. Gestaltningen är karg, och den är i det absolut långsammaste laget, men har man en acceptans för slow cinema så är det få filmer som är så fascinerande i all sin enkelhet.
