En slipad reklambyrå hade knappast kunnat skapa myten kring Josef Fares mera effektivt. Fares karriär började som produktiv nollbudgetfilmare i hemstaden Örebro, men hans hemmagjorda actionfilmer tog snart honom hela vägen in på Dramatiska Institutets regilinje. Där utmärkte han sig, både med sin utländska bakgrund men också med sin fortsatta fäbless för lättuggad actionfilm. Och nu, 23 år gammal debuterar han som långfilmsregissör - med en viss Lukas Moodysson som filmens exekutiva producent.
Men askungesagan är inte konstruerad, utan verklighet, och inte ens en cynisk filmkritiker kan undgå att charmas av Josef Fares respektlöshet och oproblematiska inställning till filmmediet. [I]Jalla! Jalla![/I] är en logisk fortsättning på hans hemmagjorda produktionerna, och andas fortfarande en hel del nollbudgetfilm i både ton och visuell stil. Det egenhändigt ihopsnickrade manuset om två slackers som jobbar på Parkförvaltningen är också egentligen en enkel bagatell. Den ene huvudrollsinnehavaren, Måns, är orolig för att han varit impotent en månad medan hans kompis Roro försöker avstyra ett arrangerat bröllop och samtidigt hålla sin svenska flickvän hemlig för familjen. Kring detta rör sig berättelsen som berättas i ett högt tempo där alla onödiga scener rensats bort och där Fares på ett nästan komiskt sätt försöker suga ut minsta möjlighet till actiondramatik - rivstartande bilar, slagsmål och TV-apparater som kastas ut från fönster.
Filmen har gott om brister i både teknik och manus, men de förstärker bara den autenticitet som är filmens stora styrka. Josef Fares behärskar nämligen dialogkonsten. Huvudpersonernas jiddrande känns äkta och den komiska tajmingen sitter perfekt. Och även om filmen ibland blir mer av Bullens brevfilm än ett mästerepos så har Fares, precis som filmens reklamkampanj berättar, gjort en otroligt skön film. Trots ett bioår med filmer av både Reza Parsa och Reza Bagher så känns det fortfarande fräscht med Fares vindögda farmor som inte pratar svenska, och hans magknuffande pappa som lurar dumma svenskar att betala dyrt för tallrikar på hans loppis.
Under sina år på regilinjen på DI har Josef Fares effektivt undvikit att hamna i något bestämt fack ("invandrarskildraren" eller "svensk films unga hopp"). På samma sätt undviker han i [I]Jalla! Jalla![/I] alla möjligheter att bli pretentiös eller moraliserande. Den invandrarproblematik som finns i filmen är där på ett självklart och naturligt sätt. Den grabbighet som finns i manuset irriterar aldrig. Josef Fares låtsas helt enkelt aldrig vara någon annan än den han är. En 23-årig kille som gillar att rollbesätta sina filmer med sin närmsta familj, och som tycker att en månads trubbel med dicken är tillräckigt fascinerande för att bygga en film på.
Och är det bara utfört på ett så här rakt, okonstlat och effektivt sätt så kan jag inte göra annat än hålla med.Skådespelare:
Regi:
