Jag och min bror

Nora Makander 09:00 16 Jan 2020

Syskonparet Sophia (Anne-Élisabeth Bossé) och Karim (Patrick Hivon) har en barnsligt nära relation, men när Karim blir tillsammans med Sophias abortläkare förändras inte bara deras otvungna dynamik, utan hela Sophias levnadssätt.

För den, precis som jag, som har xxx antal högskolepoäng i bagaget är Sophia, en 35-årig bostadslös och arbetslös doktorand i politisk filosofi en plågsam påminnelse om verkligheten. Utan arbetslivserfarenhet eller tydliga framtidsutsikter och samtidigt överkvalificerad är hon varje blivande akademikers mardröm.

Men Sophia är lätt att tycka om. Hon är smart men misslyckad, en dagdrivare som bor hon hos sin bror, tittar på frågesport och röker på. Man känner igen karaktären. En äldre Hannah Horvath från Lena Dunhams soon-to-be kultförklarade Girls, men utan den irriterande självupptagenheten eller det tydliga tjejgänget. Sophia dejtar knappt, hänger mest med Karim eller sina galna föräldrar och Anne-Élisabeth Bossé fyller henne med en sådan skruvad värdighet att det är svårt att få nog av henne.

Jag och min bror är den kanadensiska skådespelerskan Monia Chokris debut som regissör. Och ska man placera denna snurriga, stundtals röriga film så är det någonstans mellan Xavier Dolans explosiva absurdism och Lena Dunhams vardagsrealism. Bland pudriga 70-tals färger som brunt, rosa och orange framträder Sophias sökande och upplösta tillvaro. Men även om filmen är både tramsig och lätt överspelad, återfinns också en ton av finstämdhet. Sophia och Karims återkommande och aldrig sinande källa till barnsliga frågor, är både ett komiskt inslag och en vemodig påminnelse om vuxenvärldens avsaknad på lekfullhet. Och det konstanta självironiserandet funkar utmärkt med de uppskruvade och smarta dialogerna.

Jag och min bror är en oslipad liten pärla om betydelsen av syskonband. 

 
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 
0 Kommentera

Fler filmrecensioner