Ken Loachs senaste film belönades med Guldpalmen i Cannes och var öppningsfilm vid Stockholms filmfestival, där den också belönades med Publikens pris.
Ken Loach är en uttalat politisk filmmakare. I den här filmen har han valt att skildra hur det brittiska socialförsäkringssystemet fungerar, eller rättare sagt hur det inte fungerar. Huvudpersonen, Daniel Blake, har haft en hjärtinfarkt. Läkaren säger att en återgång till arbetet innebär fara för Daniels liv, men enligt myndigheternas bedömning är hans arbetsförmåga inte tillräckligt nedsatt för att han ska få sjuklön. I väntan på en omprövning kan Daniel bara gå till arbetsförmedlingen, där ersättning förutsätter att han aktivt söker jobb.
Vid Daniels förtvivlade försök att förstå hur systemet (och datorer) fungerar, möter han Katie, en ensamstående mamma som fastnat i samma byråkratiska mardröm. När inget annat fungerar lyckas Daniel ge Katie och hennes barn hjälp och de ger i sin tur honom mening i tillvaron. Katies situation ger upphov till några av filmens mest hjärtskärande scener.
Nu är det här inte en film som bara skildrar misär rakt av. Det ges mycket utrymme åt fina detaljer som bidrar med både trovärdighet och symbolik; en trebent hund, Daniels företagsamma granne Max Million, hur man värmeisolerar en kall bostad med bubbelplast på fönstret, och så vidare.
Det här är en film som visar hur samhället orsakar social utslagning istället för att avhjälpa den. Genom att följa de människor som porträtteras i filmen förstår man att när det är så utstuderat svårt att få hjälp är det inte konstigt att vissa väljer en enklare väg som inte nödvändigtvis är helt laglig. Filmen ger inte några förslag på lösning, bara en presentation av medmänsklighet mitt i allt elände. I bästa fall lämnar man filmen med den egna medmänskligheten något större.
I, Daniel Blake
Genre:
Skådespelare:
Manus:
Regi:
