Jägarna

Öppningen är brutal, magnifik och vacker, mycket tack vare Kjell Lageroos foto och Björn J:son Lindhs kongeniala musik. Dessa både herrar har även i fortsättningen en stor del i denna tidiga svenska filmframgång som fått titeln Jägarna.Det är en extremt manlig värld vi förflyttas till; skogen, jakten, bilen, bössan och biran. Skogen är oändlig, jakten är storskalig, bilarna och bössorna är gigantiska och man är stadigt lagom på lyset. Jo, ur detta skulle man lätt kunnat skrapa fram en och annan präktig fördom om Norrland i allmänhet och norrlänningen i synnerhet, men Sundvall har duktigt på fötterna när det kommer till lokalfärgen (filmen är inspelad i hans gamla hemkommun) och i sin omgivning har han likaledes placerat folk som inte är helt främmande för denna säregna svenska skogs- och jägarkultur. Det känns genuint, helt enkelt. Många kommer säkerligen att osäkra sina knallpåkar och dundra om att den norra verkligheten minsann har andra sidor. Till dem säger vi: Grattis till upptäckten - och må så vara. Sundvall har valt bort skogsmulle och istället fokuserat på skogsmacho. Resultatet är glädjande.Historien är till det yttre rak och enkel: Den från Stockholm ("fjollträsk") hemvändande polismannen Erik (Rolf Lassgård) möts till en början av en entusiastisk yngre broder (Lennart Jähkel), en entusiastisk skara barn-och ungdomsvänner, dito lokalpress och nya arbetskamrater. Flyhänt målar Sundvall upp förutsättningarna, brödernas förhållande till varandra och till den nyss avlidne mycket hårdföre och auktoritäre pappan. "Problemet" är att Erik inte riktigt kan läsa de oskrivna lokala lagarna ordentligt. Han står främmande inför de manliga riterna och västern-stämningen. Lokala cowboys har större inflytande än sheriffen - och det är något som storstadsbovarnas skräck, Erik, vägrar att smälta. De stora "slaktplatser" han hittar viftas irriterat bort som utslag av husbehovsjakt; "det är väl nån som sett botten på frysboxen". När Erik går till botten med hela hanteringen brister det både här och var, och vi står inför ett lokalt inbördeskrig där frontlinjen inte helt överraskande skär rakt igenom broderskapet.Det råder en obehagligt rå atmosfär rakt igenom hela filmen, våldsamheterna är både handfasta och psykologiska.Kjell Sundvall och Björn Carlström har i sitt manus förtjänstfullt undvikit de litterära longörerna, men tyvärr undlåtit att mot slutet ytterligare komplicera sin historia; den hade mått bra av några ytterligare komplikationer. Finalen och upplösningen blir lite väl tidigt alltför tydlig. På minussidan kan vi också föra upp en aning träig casting när det kommer till polishuset och åklagaren. Helena Bergström gör till exempel inga fel, men saknar färg och får så att säga aldrig se efter om hon bottnar.Resten är en betydligt trevligare historia: Lennart Jähkels porträtt av Leif är rakt igenom storslaget. Visserligen är åtminstone ett av hans musikaliska utbrott mer än lovligt på gränsen, men det är ju inte Jähkels ansvar. Det var många år sedan vi i svensk film fick oss till livs ett sådant överdådigt porträtt av en svinpäls; Lennart Jähkel fångar med briljans den gryende galenskapen på ett sätt som får oss alla att rysa av obehag. Lassgård trodde vi oss ha fått en överdos av, men han är plötsligt bättre än på länge. Tomas Norströms stumma porträtt av byfånen Ove är inget annat än lysande. Pluspoäng till hela jaktlaget.Kjell Sundvall har brytt sig om detaljerna - och det betalar sig som alltid. Ett rejält och habilt hantverk.