Det är ingen nyhet att Woody Allens största fiende är hans egen filmografi. Den neurotiske New York-nörden är den diametrala motsatsen till Stanley Kubrick som endast regisserade en handfull filmer varav alla gick till historien som mästerverk. Allen verkar istället fokusera på kvantitet framför kvalitet. Signal-brusförhållandet är lågt, men eftersom han matar ut en ny film varje år har han ändå gjort fler riktigt bra filmer än de flesta. Irrational Man är tyvärr inte en av dem.
Historien om Joaquin Phoenixs deprimerade alkis till filosofilärare och hans försök att lyckas med det perfekta mordet skulle kunna ha legat som grund till en mer intressant film, om bara Allen hade ansträngt sig mer med de visuella aspekterna av berättandet. Lärarens relationer med en annan lärare (en helt lysande Parker Posey) och en elev (Emma Stone, inte mer än okej) känns mer klyschiga än vad de behöver vara. Mycket av det beror just på att Allen verkar ha tappat intresset för det filmiska. Filmälskaren som har gett oss intressanta stilistiska experiment som Zelig och Fruar och äkta män bjuder oss istället här på tråkig tv-regi som ligger närmare Våra bästa år än hans eget visuellt storslagna mästerverk Manhattan.
Höjdpunkterna i Irrational Man är inte kvicka one-liners eller storyn (Allen har själv gjort skarpare undersökningar av liknande moralfilosofiska frågor i Små och stora brott, Match Point och Cassandra’s Dream). Istället är det rollprestationerna. Man glömmer lätt hur bra Allen faktiskt är på personregi, trots att det bara var ett och ett halvt år sedan Cate Blanchett vann en välförtjänt Oscar för huvudrollen i Blue Jasmine. Här är både Joaquin Phoenix och Parker Posey perfekta i sina roller, och det är tack vare deras prestationer som man köper de mindre trovärdiga vändningarna när Irrational Man går igenom en mutation från drama till thriller.
De typiskt smarta replikerna, skådespelarnas prestationer och ett effektivt berättande (filmen är endast 90 minuter lång) gör ändå Irrational Man klart sevärd, men den är en mellanfilm i Woody Allens filmografi. Om han fortsätter följa de senaste årens mönster bör nästa Allen-rulle bli en höjdpunkt. Tills dess har vi alltid Annie Hall och Manhattan.
