Som ett olustigt sammanträffande pågår fortfarande skogsbranden i Västmanland när jag skriver den här recensionen. Naturkrafterna är till synes helt utom kontroll i Into the Storm, men delvis tämjda av teknik när tidernas största orkan skildras som ett osmickrande inspelningsreportage från realityserien Storm Chasers som blåser upp till 90-talets katastroffilmsvindar (minns ni Twister och Dante’s Peak?).
Filmen är gjord enligt den fejkdokumentära formeln. Amatörkamerorna väcker deltagande, erbjuder intensiva markperspektiv på stora specialeffekter – men de logiska luckorna påminner om att greppet har blivit ett slitet schtick. Som hur de många bildkällorna smälter ihop med identisk upplösning och format, eller hur känslomässigt engagemang skapas med pålagda spänningsstråkar. Ingen bryr sig om att bluffa.
Trots rollfigurernas paralleller till senare års orkaner är filmen knappast en pamflett för Miljöpartiet. Kritiken ryms inte i stormen, utan i det skrämmande beteendet som uppstår när faran närmar sig och mobilkamerorna inväntar det perfekta YouTube-klippet. Vissa människors överlevnadsinstinkter tycks ju ha kodats om och det kan kännas oroväckande, men moralkakan smakar skenheligt när den serveras av ett storfilmsspektakel som lockar genom att just dröja kvar.
Filmens mest svindlande scen följer en pansarbil som sugs upp av en tornado, spottas ut ovan moln (lugnet före stormen!) och mynnar ut i en oundviklig fritt fall-upplevelse. En vulgärt våghalsig actionsekvens som talar till det kroppsliga, snarare än att syssla med vimmelkantig sociologi. Tyvärr fortsätter filmen med att ställa sig i kö till rostigare åkattraktioner.
