Inside Llewyn Davis

Victor Schultz 19:26 9 Feb 2014


För någon vecka sen var det Walter Mitty, nu är det Llewyn Davis försök till självförverkligande som ska upp på vita duken. Davis är en fiktiv folksångare aktiv i det tidiga 60-talets New York där han försöker slå igenom som soloartist efter att hans tidigare sammarbetspartner slängt sig mot döden från George Washington Bridge. Ingenting går särskilt bra för Davis som är självupptagen, lagom quirky, mediåker och bohemisk. Han kuskar runt mellan skivbolag, vänner och klubbar och är otrevlig och gnällig mot folk i sin omgivning.

Filmen är till för att folk som är besatta av red wing-kängor, barberarskägg, Woody Guthrie och bruna färgskalor ska förföras och drömma sig bort och säga till varandra “tänk om man ändå fick leva på den tiden och bo i New York och Greenwhich Village där alla spelade på mysiga klubbar och allt var fint och viktigt”.

Det är inget fel på skådespeleriet och både Carey Muligan och John Goodman gör fina birollsinsatser. Och fotot är fint. Problemet är att filmen lägger för mycket tid på att vara svårmodigt och melankoliskt drama och för lite på att vara kärleksfull satir med distans. Liksom alla andra musikscener och subkulturer hade den tidiga folksång/folkrocks-scenen oändligt mycket fånigheter för sig som man borde skratta åt. Ibland dyker vissa ljusglimtar upp, som när en tant med harpa sjunger Joan Baez-dystra stycken och Llewyn Davis plötsligt tappar fattningen och skriker att han hatar folksång, men det är trots allt ett undantag. Annars är det en rätt tråkigt film.

Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 
0 Kommentera

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler filmrecensioner