Inget att förlora

De inledande bilderna till Inget att förlora är förvirrade och komiskt avväpnande. Till ett ljud man sällan hör (förutom när barn leker med bilar, eller i undantagsfall när Storpotäten puttrar förbi), panorerar kameran upp längs med en hal och blank skyskrapa i Dallas-format. Vi förs in på en av de övre etagerna. Puttrandet visar sig komma i från en gravallvarlig, propert klädd man -- det är presentation av nya reklamförslag för chefen på bolaget. Men den typ av naturliga komik som finns bland strömlinjeformad flygplansinredning i kombination med bulliga, etniska skulpturer med stora snoppar, dröjer sig inte kvar länge.Nick Beames (Tim Robbins), perfekta och välordnade liv går i golvet med ett brak, när han upptäcker frun (Kelly Preston, senast sedd i Jerry Maguire) tillsammans med chefen. Hjärtekrossad kryssar han genom stan, blir utsatt för ett rånförsök, och låser i ilskan bildörrarna om den stackars förövaren. Först efter många mil och ett antal cirkusartade smockor beslutar sig det udda paret för att hämnas, respektive få styr på sin privatekonomi, genom att råna Nicks chef. Handligen är som synes inte någonting att käbbla om. Den är enkel, ordinär och tjänar inte så många fler syften än att i bästa fall underhålla för stunden. Men motorn? Den är elakartat krasslig. Och efter ett tag tröttnar man på att det enda som transportsträckorna består av, emellan de ibland småroliga situationerna, är högt pumpande musik, samt ytterligare två mindre bemedlade skurkar som får agera -gubbarna i lådan-. Stundtals får Inget att förlora en att tänka på hit-samling anno en svunnen sommar, där scenerierna liknar det stompiga käbbel man ofta hör i de flesta närradiokanaler. Regissören dröjer kvar vid sina skämt långt efter det att man har tröttnat. Och då har man till och med hunnit längta efter gamla goda Eddie Murphy i 48 timmar, och för tredje gången seriöst önskat att man i stället gick och såg om Men in Black.