I skuggan av Titanic

En film med Titanic i titeln borde enligt logikens lagar handla, åtminstone till dels, om ett visst undergångsdrabbat skepp. Bigas Luna struntar dock högaktningsfullt i allt det som gjorde James Camerons film till ett sådan mastondontverk på alla plan. Titanic finns här med endast som en symbol för den musaliknande effekt som skeppet, alltsedan det krockade med isberget, har haft på så många. Sånger har skrivits, böcker, filmer och tv-serier har skapats med utgångspunkt i fantasier kring livet på båten under de utdragna ögonblick då hon sjönk. Titanics fascination och verkan som gödningsmedel för fantasin är uppenbarligen lika stor idag som då olyckan inträffade, och den spanske regissören Bigas Luna använder sig följaktligen av skeppet som en utgångspunkt för en historia om fantasins och berättelsens makt, och om den tunna och flyttbara gränsen mellan verklighet och fiktion. Året är 1921 och gjuteriarbetaren Horty (Olivier Martinez) vinner av sin arbetsgivare en resa till England och Southamton, där Titanics avgång ska äga rum inför stor publik och uppståndelse. På hotellet natten före avgången träffar han en vacker kammarjungfru, Marie, som ska arbeta på Titanic, och de tillbringar en kysk natt tillsammans. När Horty återvänder till Frankrike kan han inte glömma Marie och, eldad av rykten om att hans hustru Zoe (Romane Bohringer) under hans frånvaro haft ihop det med hans maktfullkomlige arbetsgivare, börjar Horty berätta historier om sin natt tillsammans med Marie. För varje gång han berättar blir passionen starkare, historien mer utbroderad, åskådarna fler och hans kärlek till fiktionens Marie större. Snart börjar han turnera med sin berättelse, med Zoe - som spendlar mellan stark svartsjuka inför sin fantasirival och glädje över deras förbättrade levnadsvillkor - som ständig följeslagerska. [I]I skuggan av Titanic[/I] är en intrikat uppbyggd och gripande, om än något tunn, historia med ett klart uttalat tematiskt syfte och mål. Det ställer krav, och att Luna inte når riktigt ända fram beror dels på ett slarvigt ihopkommet slut och på att inslagen med de iscensatta ihopfantaserade kärleksstunderna mellan Horty och Marie luktar lite väl mycket kioskroman, och inte riktigt förmår förklara den starka dragningskraft som Hortys berättelser har på sin publik. Men Martinez har en stor auktoritet och närvaro i rollen som Horty, den allvarsamme och något tråkige gjuteriarbetaren som på ett närmast chockartat vis får uppleva drömmars dragningskraft. Och Bohringer visar återigen att hon är en av fransk films främsta yngre skådespelerskor. Hon gör sin Zoe till en träffsäker och trovärdig blandning mellan djupt älskande och tillgiven hustru och manipulativ överlevare.