I Los Angeles utan karta

Mika och Aki Kaurismäki började sin filmkarriär långt i utkanten av de finska filmmarkerna för att sakta men säkert plöja sig fram till en ikonstatus där Aki envist biter sig fast vid den stumt desperata, ensliga och spritindränkta finska myllan, medan brodern Mika lever ett mer kringflackande och internationellt filmliv. Att det är den två år yngre Aki som i sitt cyniska men kärleksfulla utforskande av finska losers är den mest intressanta av bröderna motbevisas knappast av I Los Angeles utan karta, om begravningsentreprenören Richard som lämnar de dimtyngda skotska kullarna i hemstaden Bradford för att åka till Los Angeles i jakten på den vackra amerikanska skådespelerskan (läs servitrisen) Barbara. [P][/P] I Los Angeles utan karta lider av tre akuta problem: [P][/P] 1. Den saknar story. Mika Kaurismäki har en tanke med filmen, nämligen att gissla Hollywoods baksida, och det är alls ingen förkastlig tanke, men det har gjorts förr och framförallt bättre. Blåögde Richards konfrontationer med såväl producenter och agenter som LA:s baksida i form av ett fattigt hood skulle knappt ge en nyfödd aha-upplevelser. [P][/P] 2. Man önskar huvudkaraktärernas snara och plötsliga död. David Tennant är hopplöst urtrist i rollen som Richard. Hur man ska kunna tro på hans häftiga förälskelse i den ganska outhärdliga Barbara (Vinessa Shaw) är dessutom en gåta. [P][/P] 3. Mika verkar ha insett punkt 2 och 3. Han verkar ha upptäckt att det är något ruttet och tappat sugen, vilket märks bland annat i den likgiltiga behandlingen av filmens i grunden tacksamma miljöer Ð liten budget kan inte vara enda förklaringen till att omgivningarna känns som om Mimmi och Reine skulle åkt till LA. [P][/P] I Los Angeles utan karta blir istället helt och hållet birollernas film. Vincent Gallo som Richards konstant pårökta hippievän, vars ordförråd består av "yo", "bro" och "cool", stjäl varje scen han är med i, och Julie Delpy visar för första gången sedan Killing Zoe och Vita filmen att hon kan mer än att se sval och skön ut. Lägg därtill Amanda Plummer (Honey Bunny i Pulp Fiction) i en sekundkort scen som drygt salongsberusad miljonärsfru och inte minst en sorgsen Johnny Depp som från sin Dead Man-plansch ger Richard små tips, och du förstår att filmen tippar över.