Hurricane

Jag trodde inte att jag kände till Ruben "Hurricane" Carters fall; en svart boxare på rejält uppsving under 60-talet, vars framgångshistoria slutade abrupt när han fängslades, anklagad för trippelmord. Men jag är plågsamt bröstfödd på Bob Dylan och hans gelikar under mitten av 70-talet. Jag har alltså ältat musiken rejält innan jag riktigt fattade vad den handlade om, och nu går det plötsligt upp för mig att Bob Dylan var en av de många stora artister som engagerade sig politiskt i Ruben Carters fall och inte, som jag trodde då, gjorde trallglada sånger om orkaner. Lång näsa på mig. Det är inte första gången Norman Jewison engagerar sig i rasism och hur svarta behandlas i USA, och i [I]Hurricane[/I] vill han ge en dänga åt rättsväsendets alla prejudikat och fördomar. Genom tre olika plan följer vi Ruben Carters (Denzel Washington) berättelse: i svartvita flashbacks, i färg genom fängelsevistelsen och genom den lilla ambitiösa killen Lesra, född i ett ganska hopplöst Brooklyn men numera boende med tre kanadensiska pedagoger som tagit honom under sina vingar. Det är ingen tvekan om att Denzel Washington gör ett mycket målande porträtt av den högreste och stolte mannen, och att Vicellous Reon Shannon som Lesra tar oss i handen och för oss med på en hjärtnupen resa i den unga identifikationens och förebildernas värld. Men någonstans på vägen tappar jag intresset eller, rättare sagt, Norman Jewison lyckas aldrig ens fånga det. Tonen och anslaget i filmen är enormt patosfyllt, det syftas på 70-talets till mångt och mycket glamorösa engagemang, på rättskipande bibliska citat och på ett fader-son-förhållande som är extremt patriarkalt och självgott. Det är först när de tre berättelserna möts och Ruben "Hurricane" Carter äntligen får sin upprättelse som den verkliga och intressanta historien börjar. Men då är filmen redan slut, och du har efter närmare tre timmar garanterat ont i baken. (Premiär 3 mars)