Semestertider till ära har Anthony Maras långfilmsdebut baserad på dokumentären Surviving Mumbai svensk premiär. Fiktionaliseringen av det brutala terrorattentat som lyxhotellet Taj Mahal Palace Hotel i Mumbai utsattes för 2008 är en klassisk real life horror med en berättarstruktur som, av respekt för verklighetens offer, inte kan kallas för trist och tråkig - men den är ruggigt förutsägbar och utdraget otäck. Redan tjugo minuter in i filmen ber jag med lika stark glöd som de instängda dödsdömda hotellgästerna, men till skillnad från dem om att bli skjuten för att slippa se denna meningslösa film.
Till det femstjärniga pampiga palatset anländer ett gäng gäster som i enlighet med sitt plånboksinnehåll ska behandlas som gudar. Det är i alla fall vad Anupam Khers rollfigur köksmästaren Hemant Oberoi upprepar till sin personal som han i sin tur minst sagt behandlar illa. En av Oberois undersåtar, spelad av Slumdog Millionaire-stjärnan Dev Patel, blir nästan hemskickad när han har på sig sandaler - och lite senare är det såklart han som räddar liv och uppvisar övermänsklig godhet som inte sviktar ens när han blir ifrågasatt och bespottad för att han bär turban. När den pakistanska terrorgruppen, dirigerad via hörlurar av bossen Tjuren, stormar hotellet börjar ett oändligt blodbad och en visuellt klyschig kamp om överlevnad som väl ska få tittaren att reflektera över livets skörhet och hur vi själva skulle bete oss i en liknande situation.
Ett decennium tidigare skulle det kanske ha varit mindre äckligt och onödigt att skildra ett terrorattentat inifrån, förvandla offrens desperation till popcornfrossa, utan att fördjupa, nyansera eller avslöja något nytt i ärendet. Men nu när förövarna själva är inne på samma spår och livestreamar sina massakrer är det dags att logga ut och sluta titta för evigt.
