Honey

Jessica Alba är minst lika känd för sina distraherande enorma läppar som för titelrollen i den knackiga tv-serien [I]Dark Angel[/I]. Fördomarna kommer inte precis på skam nu heller - en ganska stor del av känsloregistret i Honey meddelas genom att Alba ler sitt väna flickleende eller rynkar sin vackra panna - men tempot är precis tillräckligt högt och hiphop-dansnumren precis tillräckligt många för att man nästan inte ska bry sig om det. Ändå kan jag sakna Jennifer Grays fula ankunge ur [I]Dirty Dancing[/I] eller Jennifer Beals kantighet i [I]Flashdance[/I]. Alba spelar titelrollen Honey Daniels som en väluppfostrad, begåvad flicka vars väg till stjärnorna är snabb och oproblematisk. Det är dumt. Hela charmen med dansfilmer ligger just i kampen och motgångarna. Men när ingen försöker hindra [I]Honey[/I] från att dansa och ingen påstår att hon inte duger blir det inget drama, bara lättglömt tidsfördriv. Det är exakt samma problem som med Mariah Careys [I]Glitter[/I] - att det är så sjukt ointressant med framgångsrika människors kärleksproblem. Och vad är dealen med de här snälla och ödmjuka flickorna som glömmer hela sin bakgrund första gången de sitter i en limo? Ett rejält, svettigt träningsmontage är vad de behöver. Eller en oförutsägbar handling, men det verkar vara för mycket begärt. Alltså är det verkligen tur att dansscenerna håller. [I]Honey[/I] dansar på en nattklubb, på gatorna i Bronx, på musikvideoinspelningar och i det lokala kulturcentret där hon undervisar streetdance. Hon dansar med lågstadiecharmören Benny (Li'l Romeo), som utan sin gigantiska afro är ungefär en bedårande tvärhand hög. Och får Benny inte dansa med Honey, till exempel för att hon är upptagen på jobbet, kommer han garanterat att bli gängmedlem och dö ung. Det handlar alltså om enkel underhållning med enkla värderingar. Langa inte knark, kultur kan motverka fattigdomen, det är viktigast att vara ärlig. Musikindustrin är ond, men hiphop-stjärnor (Ginuwine och Tweet dyker upp) är alltid schysta. På slutet gör Missy Elliot en "humoristisk" cameo som sig själv. Det är ännu hemskare än Chers självporträtt i [I]Fäst vid dig[/I], men det får ursäktas eftersom hon kommer med filmens viktigaste budskap: hiphop har mycket att ge, även åt flickor som behåller kläderna på.