Hitler och vi på Klamparegatan

Den gängse och brett förankrade traditionen av dokumentärfilm är tungrodd, och komiskt nog är det fortfarande gränsöverskridande att peta på de tunna linjerna mellan fiktion och -kalla fakta-. Därför är också dokumentärfilm någonting av det mest spännande och vitala som finns. Maj Wechselmann tillhör en skara filmare med rötter i den politiskt engagerade dokumentärfilm som var på frammarsch under 70-talet. Hitler och vi på Klamparegatan är sympatisk och inväntande, den har ambitionen att vara en socialt engagerad film med fötterna på marken. Det är i högsta grad en komplimang. Men tonen och formen; filmspråket, är övertydligt och envist tillrättavisande. Men det är klart, så länge man för fram en angelägen historia från en god man, gör det väl ingenting, eller? Fråga Marianne Ahrne.I Hitler och vi på Klamparegatan möter vi Eric S. Alexandersson, en äldre man som har mycket intressant att berätta. Från ett jämsides perspektiv hör vi om en pojkes uppväxt i Masthugget (arbetarstadsdel i Göteborg) under 30-talet, samtidigt som vi tar del av Hitlers frammarsch på den internationella arenan. Redan som liten knodd hade Eric en författardröm; att få tillträde till den förbjudna värld som han inte på ett -naturligt sätt- var född in i. Wechselmanns grepp att friskt blanda journalfilm, stillbilder, rena intervjuer och dramatiseringar, utgör inget problem i sig. Men filmen är extremt ofokuserad. Den skulle helt enkelt må bra av att dras samman rejält, eller fördjupas en hel del. Annars försvinner Eric någonstans mellan varven, och det vill vi inte. När Wechselmann genomgående sammanfogar äldre journalfilm med inklippta, nytagna (över)dramatiserade reaktionsbilder, kan jag inte låta bli att trumma på stolsryggen framför mig. Varför? Litar hon inte på att Erics berättelse är intressant nog i sig själv? Om man, som jag, inte har någon personlig relation till historien (förutom farföräldrars egna berättelser), lämnas det heller ingen plats åt den egna fantasin eller slutledningsförmågan. Ett filmspråk med så pass polemiska drag, tillhör samma pedagogiska grepp som Erics far tyr sig till när han illustrerar Marx -pyramid- med ett berg av potatis -- fast med hälften av charmen och behållningen.