Hertigens dotter

Världen är full av svårbegripliga fakta: som exempelvis att redan rika män får fallskärmar samtidigt som vanliga människor får sin arbetslöshetspeng reducerad, att bananbolagen besprutar såväl sina frukter som närliggande byar bara för att bananerna på Konsum ska se gula ut, samt att denna film blev nominerad till nio César (fransmännens Guldbagge). Vi har blivit vana att, vid en fransk premiär i Sverige, få läsa att usla franska filmer blivit fantastiska publiksuccéer i hemlandet, men nomineringsregnet över Hertigens dotter är det yttersta beviset på att fransoserna lever i ett eget begreppsuniversum. Denna på alla sätt ålderdomliga film lider till och börja med av en bristfällig casting. Åtminstone vad gäller huvudrollen. Den 66-årige regissören har här valt den snart 50-årige Daniel Auteil som förtvivlat kämpar för att ge trovärdighet åt sin roll som den unge(!), svärdssvingande spjuvern Lagardère. Lagardère blir vän med en ung hertig som dock snart blir mördad och plötsligt står Lagardère ensam med hertigens ettåriga dotter i famnen. Han flyr upp i de vintriga bergen och hittar där en övergiven fjällstuga som helt passande hyser ett gäng mjölkstinna kor (en bisarr händelseutveckling som inte lär gå ortodoxa lantmän förbi). Hjälten uppfostrar tösen som sin egen dotter och svär över hennes vagga att hämnas hennes far. Nu tar berättelsen ett hopp 16 år fram i tiden och flickan är en yppig, egensinnig 17-åring som gärna badar naken framför såväl pappa som regissör. Och även om Auteuil nu har rätt ålder inne för rollen dyker filmens nästa, tongivande problem upp: Woody Allen-komplexet. Nu talar jag inte om god humor utan om tveksamma förbindelser. Den unga flickan får reda på att hon inte är Lagardères dotter och hennes kärlek till styvpappan förvandlas i en hastig gubbsjuk vändning till åtrå för den "stilige" gamle mannen. Lagardère försöker stå emot men i slutscenen, som vi förväntas bejubla, faller de i vilt hångel. Den alldeles för långa filmen har visserligen i övrigt en lättsam ton av äventyrsfilm, och de många fäktscenerna är av klassiskt mått, men ovanstående omständigheter blir helt enkelt för svåra att smälta. En överdrivet moralistiskt hållning? Stäm mig.