Performancekonstnär, uppfinnare, pionjär inom elektronisk musik, poet och filmskapare – vilken gåva det är att ha en sådan egensinnig konstnär som Laurie Anderson i vår tid. Här bjuder hon ännu en gång på ett verk som är introvert och personligt likväl som politiskt och universellt medan det berör båda hjärnhalvor.
Heart of a Dog tangerar gränserna för både spelfilm och dokumentärfilm, men ingen av etiketterna räcker för att beskriva vad Anderson har skapat. När filmen smidigt rör sig från chocken av de två skyskrapornas fall till övervakningssamhället post 9/11 till en älskad hunds död till minnen från barndomen till insikter om föräldrar trollbinder den oss med sin hypnotiskt meditativa stil. Vi tas med på ett visuellt poem som likt Allen Ginsbergs underbart spretiga Howl upplyser oss om detaljer, känslor, minnen och förnimmelser som är växlingsvis inspirerande, tragiska, ohyggliga och livsbejakande under resans gång.
Och beatpoeternas inflytande känns av flera gånger, samtidigt som Anderson explicit citerar David Foster Wallace, Wittgenstein, Kierkegaard och den tibetanska dödsboken med sin unika ton som lyckas vare barnsligt naiv samtidigt som den känns erfaret vis. En garanti för att filmen aldrig känns pretentiös, de höga ambitionerna och den experimentella stilen till trots.
Under filmens korta 70 minuter fångar Anderson mer av den subjektiva upplevelsen av att vara en Homo sapiens (inklusive våra egna tankar kring den upplevelsen) än de flesta tretimmarsepos som vinner priser för bästa film. Om bara fler filmskapare skulle våga respektera publikens intelligens, testa gränserna för mediet och röra sig utanför de förutbestämda mallarna för narrativt berättande. Det skulle inte bara leda till nyskapande filmer utan även historier som påminner mer om den verklighet som vi alla faktiskt lever i. Laurie Andersons ambitiösa försök är inget annat än ett litet mästerverk.
