"Mycket kraftfull" kallar en av de rörda tanterna på damtoaletten Richard Hoberts nya film. Jag kan inte tro mina öron. Har inte de precis suttit igenom samma smörja som jag? Sedan vinner [I]Harrys döttrar[/I] publikpriset på filmfestivalen i Köpenhamn och då vet jag att jag har sugits in i ett ondskfullt parallelluniversum. Det här är sanningen: Hoberts manus är bra i teorin. När jag tänker på handlingen minns jag film¬en som bättre än den egentligen är. Utan mina anteckningar, nedrafsade i biomörkret, skulle jag kanske redan ha både veknat och förlåtit.
Först vill jag säga att Lena Endre och Amanda Ooms inte alls är dåliga som gubben Harrys döttrar Marie och Ninni. De får till den där svartsjuka syskonlojaliteten riktigt snyggt och kanske har Hobert också hetsat dem till konkurrens på något sätt? När de brassar på med stora dramablåset blir herrarna som spelar deras män rätt bleka i kanterna i jämförelse. Hobert själv verkar bli blek om nosen, för varje gång som Endre eller Ooms har en stor scen under den första timmen av filmen lägger han på högljudd orkestermusik. Ofta med kör. Vad är det för maniskt kontrollbehov som får Hobert att sabotera för sig själv på det här sättet?
Ninnis första barn dör, Maries klarar sig. Båda mammorna tar några törnar och vips byter filmen genre från överorkestrerat danskt familjetrauma till ett slags psykologisk thriller. Ninni stalkar sin systers bebis, alternativt håller Marie på att bli knäpp av stressen, kanske är de båda galna och är det i så fall ärftligt? Toni Collette och Cameron Diaz har förresten gjort exakt samma film nyligen ([I]I hennes skor[/I]) fast med pojkvänsstrul i stället för döda barn. Det är alltså en komedi, i motsats till den här som bara tidvis blir humoristisk - och aldrig avsiktligt.
Det är roligt att Richard Hobert givit sin fru ett jättelångt tal på slutet där hon förklarar hur allt hänger ihop. Med en krävande monolog är den Hobertska husfriden garanterad och filmens subtext uttalad utifall att de gråtande tanterna i salongen inte har hängt med. Det är kul att sitta och räkna ut den exakta sekund som övertygar Guldbaggejuryn om att Ooms ska ha en staty. Och det är direkt fenomenalt att den metaforiska representanten för systrarnas döda mor är en gorilla... Stoppa pressarna! Richard Hobert har hakat på primattrenden i svensk film!Skådespelare:
Regi:
